Under Corona har vi båda jobbat hemifrån. Ossian har pluggat hemifrån. Nu sätter vi in ett nytt kök (mer om det snart), så nu har en snickare också flyttat in, haha. Nej men ärligt talat så tror jag att denna ofrivillga isolering, eller det är vad jag har hört, delat in människans i två läger. Eller ska vi säga relationsläger??? Paren som inser ännu mer hur viktiga dom är för varandra och hur tacksamma dom är för eventuella barn, varandra, livet och så vidare. Sen har vi dom som inser hur jäkla jobbiga dom tycker att deras partner är... Idag ska jag på bröllopsfest min kompis Gigi som kände det första. Hon messade mig förra veckan med en diamantring på fingret och på fredag ska dom gifta sig. En annan god vän och hennes man har precis separerat. Dåliga sidor som man liksom haft överseende med har man liksom kunnat ta i små doser. Nu blir alla doser väldigt stora, haha. Och det gäller ju att anstränga sig att vara extra sjyst mot dom man älskar även när man mest känner för att slänga dörren i fejjan på dom. Som det här att jag har tyckt att det är lite kul hur högt Mathias pratar när han pratar i telefonen, nu kliar det över hela kroppen och jag skriker bara "ingen pratar så dör högt om man inte är dö!" Och hans fotpiller va? Han lägger liksom tårna över varandra och gör ett skitstörigt klickljud. Som när torra stenar dras mot varandra, haha. Sen att vi renoverar köket samtidigt så att vi diskar och äter och kollar på tv i vardagsrummet. Gör det INTE lättare. Vad säger ni om kommentarer som, "Jag försöker faktiskt hålla ordning här" och så ser man sin snubbe hälla resterna av flingor som barnen åt till frukost i toaletten... Leonidas Aretakis, en superkänd israelisk sociolog förklarar i DN precis det som jag alltid har påpekat! "– Modernt familjeliv bygger på att män, kvinnor och barn hålls isär under dagen. Hemmen är inte skapade för att man ska umgås hela dagarna, de är små, trånga, och saknar privata utrymmen." Dessutom har det ju inte direkt varit prio på romantiska utflykter och röda rosor senaste månaderna, utan mer vardagstjafs, att få hemmaskolande barn att öppna datorn, och att mig som frilans, söka nya jobb. SOLNEDGÅNGSFAKTOR NOLL! Sex? Är det nåt man räknar med? Bokstavligen alltså... Jag vill inte separera, älskar ju karln, men det tär att ALDRIG få vara ensam hemma. Att aldrig få sitta ostört och jobba eller vika tvätt eller läsa en bok. Det slutar alltid med att vi är fyra i sängen på morgonen också...Plus tre underbara och jättestora tonåringar som hela tiden ska äta!!!! Vad är grejen? SLUTA ÄT SÅ SATANS MYCKET APOR! Vill jag skrika, men det gör jag ju inte, haha. Men det kan man ju inte göra. Aporna växer ju och behöver föda. ibland känner jag mig som ett lejon på savannen. Behöver fälla en buffel eller nåt för att kunna fylla kylskåpet. Eller råna en bank. Vågar inte ens säga vad vi bränner på mat varje månad...Drömmer mig bort och tänker att han alltid ser ut så här. Saltstänkt och världens skönaste pappa på Sudersand på Fårö, hehe. [caption id="attachment_8744" align="alignnone" width="427"] Drömmer mig bort[/caption] KRAM SÅ LÄNGE
