Ligger i sängen. Inklämd som en sardin i en tonfiskburk. Är bara så tacksam att få ligga här bland smulor och snarkandes och bensprattlandes små ben. Igår var jag och min syrra på TV4:as gala "Tillsammans mot cancer". Vi kom sent och liksom kastades in i detta inferno av känslor. Vår mamma Anna-Karin gick bort i livmodercancer efter flera års vidrig kamp. Precis när vi trodde att hon blivit frisk slog det till med sån djävulsk kraft. Jag var ju bara typ 20 när hon blev sjuk och det blev ett jäkla frontalkrock. När man är 20 så är man odödlig. Så svårt att ta in att personen man älskar mest i världen har drabbats av cancer. Jag blev skiträdd. Pappa stoppade huvudet i sanden. Den enda som klarade av att se verkligheten var min syrra. Jag höll precis på att starta tidningen SOLO. För mig var livet bara en enda stor fest. Början på det stora livsäventyret. Att se min mamma må dåligt gjorde mig livrädd. Cancer var en sjukdom som drabbade gamla människor! Inte min vackra, älskade mamma. Jag ångrar att jag inte betedde mig annorlunda. Var modigare. Men jag var så sjukt rädd. Rädd att förlora min förebild, mitt nav i livet. Så sakta med säkert tynade hon bort i smärta och förnedring. Hon kom från Småland, seg som kåda, envis som en åsna. Jag kunde aldrig prata med henne om, vi skulle låtsas som allt var bra. Jag kan inte beskriva hur hon såg ut när hon gick bort. Tänk er någon som har suttit i koncetrationsläger, så såg min vackra mamma ut när hon låg där i sängen. Kämpandes in i det sista. Jag saknar henne varje dag. Jag tänker att jag kunde ha gjort mer. Om ni har barn så måste ni vaccinera dom mot hpv-viruset! Det är gratis! Igår på annexet var en kväll fylld med stora, svåra känslor. Dessa starka, otroliga människor som berättade om sina öden. Mammor som berättade om sorgen över att inte få se sina barn växa upp, inte träffa deras första stora kärlek. Pojkarna och pappan från Gotland som blev ensamma, men som kämpar vidare. Jag och syrran grät oss igenom galan och höll varandras händer när Loreen sjöng så att hjärtat brast. Det var mycket sorg igår, vanmakt; men också så mycket tro hopp och kärlek. Man måste våga leva här och nu, i stunden. En av tre får cancer, det är helt galet; vi måste forska mer, få ännu bättre medicin. Jag blev månadsgivare på Cancerfonden igår. Det kändes fint i magen. Idag har jag varit så snäll mot Mathias och barnen, men också haft lite dödsångest som sipprat igenom. Tänk om jag blir sjuk som min mamma? Tänk om jag inte får se mina barnbarn. Alla minnen kommer tillbaka. Jag försöker tänka på mamma som hon såg ut innan sjukdomen åt upp henne. Fick cancer!!!! Ge någon din kärlek idag. Ge många din kärlek. Strössla med den! Tänker på mina barn. Inget annat betyder något när allt kommer omkring. Sov så gott. Kärlek från en säng fylld med röda hjärtan Skickat från min iPhone
