Det finns ett barndomsminne som fortfarande gör lite ont att tänka på. Inte ont-ont som när någon sviker en eller ens mamma och pappa skiljer sig; men ändå. Så här: Mina föräldrar sparade min och min systers barnbidrag på var sitt sparkonto åt oss. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur den långsiktiga planen såg ut. Förmodligen var den lite luddig (förlåt mamma och pappa). En dag ville ni syrra använda en del av sina sparpengar till ett rosa Barbiehus, en rosa Barbiebil och en Ken-docka. Så fick det bli. Och även om jag tuggade HubbaBubba av avundsjuka så var jag fast övertygad om att spara mina pengar tills jag var 18. Jag ville vara smart. Ville spara till någonting mer, euhm, hållbart. Bara det att när jag fyllde 18 såg mina föräldrar ut som två ufon som precis landat i trädgården när jag frågade efter "mitt sparkonto". Pappa mumlade nåt om att det är "mammas grej" och mamma kom ihåg "nåt barnbidrag" som hon använt till ny "tvättmaskin". Det här pratar jag och min pappa om när jag och Frasse är i Katrineholm och äter lunch vid vattnet. Vi pratar om roliga minnen från alla semestrar i barndomen och jag säger att det är mina finaste minnen i livet och att jag jobbar hårt för att ha råd att resa med mina barn. Och hur lycklig jag är för att ha förverkligat min dröm om ett ställe på Gotland. Ett ställe där alla kidsen kan ha en självklar plats att åka till. Så träffar Frallan en kompis som heter Sixten och jag tänker att min uppväxt var härlig, bohemisk och kärleksfull, men att det är jobbigt att leva lite efter mottot "ibland är det tårta och ibland är det knäckebröd". Jag vill att mina barn ska få en bra start på vuxenlivet. Att alla fem ska känna att det är rättvist för alla brorsor. Även dom som inte är helsyskon på pappret! Även om det är kul att leva Pippi Långstrumpliv (tro mig, jag har testat) så känns det mycket bättre i magen om man adderar en viss gnutta Prusseluskan. Men man måste också acceptera vem man är. Pippi-Ann kan man inte sudda ut så lätt. Jag vill resa, leva och leva ett härligt liv med mina älskade ungar! Det är därför man måste täcka upp. Bakom, framför och i mitten. Min kompis Anna kallar det för "fuck off pengar". Pengar som ger mig trygghet att följa mitt hjärta! Det är därför fonder passar mig så bra! Kappsäcken med guldpengar fylls på om man bara är smart och ligger några steg före. Dessutom har mina barn en fördel. Dom har hela livet framför sig. Frans är åtta månader och om jag sparar hans barnbidrag varje månad har han 550.000 guldkronor när han fyller 18. Tips till dig som vill börja fondspara! Börja spara här! Min älskade far är lite som Pippis pappa. Har rest runt dom sju haven och har inte tänkt så mycket på morgondagen. Spenderat sina guldpengar vind för våg och det har säkert varit underbart, men är inte lika kul när han är pensionär. Det är sådant vi pratar om. när vi träffades sist skrev vi en liten lista över saker som vi drömmer om för mina barn och hans barnbarn. Hur skulle din framtidsönskelista se ut? Morfar Görans och min lista. 1. Ett startbidrag när dom flyttar hemifrån och ska klara sig själv. Att kunna ha ett eget hem att alltid återvända till när man varit på äventyr är det bästa som finns! 2. Kunskap att själva ta ansvar för sitt liv och sina guldpengar. 3. Studier. Gärna i spännande länder med annan kultur. 4. Att våga tänka utanför boxen. Att själva ta reda på vad som gör just dom lyckliga och trygga. 5. Ett spännande innehållsrikt liv som passar dom! 6. En plats att älska. Som vi har Gotland där alla får plats och kan återvända till för att få styrka och energi och kärlek! #Det här är ett samarbete med AMF Fondspar
