Jag har varit under isen lite grann, men är på väg mot solen, upp upp. Vi är på Gotland och det jag hade glömt att det är ganska tufft att ha en bebis och en 3-åring. Lata dagar i hängmattan, hahaha. Men vi har det mysigt. Vi fångar fisk och sniglar och badar i ganska kallt i vatten. Vi har hyrt en liten båt men fick åka tillbaka till stranden för motorn var märklig. Vi och teknik!!!! Ser ett mönster sen vi började varannanveckasomrar. Det skaver och gör ont i början, sen måste jag liksom värka ut saknaden och acceptera att det är som det är. Jag behöver dom mer än vad dom behöver mig, förmodligen. Nu är dom i Kroatien med sin pappa och kusiner och jag längtar efter dom hela tiden. Så många som har det så här. Vänjer man sig? Måste man det? Gör ni det? puss från Gotland
