Igår var det internationella kvinnodagen. Killar jag känner skriver "grattis" på facebook och egentligen fattar jag inte varför jag blir irriterad över det, dom försöker ju bara vara "gulliga". Slippa rota i skiten resten av året. Men det är ju helt fel tänkt! Vi behöver jämställda, sjysta snubbar varje dag som vill rota i skiten med oss. Det är fortfarande jäkligt skevt där ute och kanske är det så som DN:s krönikör skrev häromdagen, att vi ställer upp på alla obetalda kvinnokrav för att vi så jävla gärna vill ha en snubbe vid vår sida. Det är ju allmän fakta att googla fram att vi tjejer/kvinnor/tanter/brudar gör mest överallt och vår minst tillbaka. Både vad det gäller cred och pengar. Tänk er själva en sjuksköterska som torkat rumpor, vysjat rädda människor och räddat liv kanske får en tårta som tack efter 30 år, samtidigt som en docusåpakändis får resa jorden runt, får massa gratisprylar och får gå på röda mattan för att dom knullar på tv. Jag lägger inte in någon värdering, det är den nya karriären; men det är ganska sjukt. Det jag vill är inte att döma vare sig män eller kvinnor, dokusåpakändisar som knullar i tv eller någon annan. Men det är, som Hans Rosling så envist hävdade i varje intervju, oerhört viktigt att skilja på fakta och fiktion. Vi lever här och nu och tänker inte så mycket på framtiden. Jag har varit likadan, "man kan ju vara död i morgon". Men om man nu lever till man är hundra så är det avgörande att spana in statistiken, kräva jämlikhet i relationen, måna om sig själv och sin egen hälsa och ekonomi. Typ se efter din röv, ingen annan kommer att göra det. Jag blev så glad när jag läste min bästis mans inlägg på facebook för ett tag sen. Han heter Urban och VILL vara jämställd, även om det inte är så förbannat kul jämt. Läs här: Bokslut från en pappaledighet En oberoende utvärdering av mig, mina barn, min fru och min pappaledighet: Om jag börjar med det som egentligen överskuggar allt så är det ju nästan obeskrivligt häftigt att få rå om sina barn 24/7 under längre tid. Att i närbild få uppleva hur ens barn utvecklas till små kluriga individer är ju helt sjukt och ögonblicket när storebror för första gången upptäcker lillasyster som skolas in på samma förskola kommer jag ALDRIG glömma. Så otroligt stort i det lilla. Men sen finns det ju en del men. Värken. Min kropp har långsamt brutits sönder sedan februari. Det trodde jag ALDRIG skulle hända. Mina axlar värker just nu jämt och ständigt :O Stressen/humöret. Den relativa psykiska balans som jag ofta upplevt har långsamt brutits ner sedan februari. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva några av livets stressigaste dagar under den här perioden eller att känskaln av sammanbrott ibland skulle vara nära. Det har ibland varit som att ett annat program kört igång i hjärnan när stressen bitit tag i mig. Det kanske obehagligaste har varit att jag ibland fokuserat markant mer på vänners dåliga sidor än jag brukat. Hemmet. Vilken jävla skillnad att vara den som är hemma jämt. Nu inser jag fullt ut att jag har varit en bit ifrån att göra min del här hemma. Jag har blivit bättre men det har också blivit tydligare att jag rör mig som en jävla sengångare när saker ska fixas. Samvetet/bestraffningen. Jag har nu insett att jag tidigare gått med ett kroniskt dåligt samvete för att jag inte alltid tagit hälften av ansvaret i vårt hem. När det nu temporärt försvunnit då jag tagit större ansvar så har det hänt intressanta saker. Jag började snart att ha rätt vass tunga om någon annan inte gjorde PRECIS det jag förväntade mig hemma. Barnen då? Ingen skugga faller på någon av barnen. Båda har varit obeskrivligt fina. Det negativa jag upplevt beror helt och hållet på mig. Och Frida? Frida har varit coolaste mamman som trots att hon spelat in en film i Tyskland stora delar av sommaren även haft fokus på familjen. Att få se hur lilltjejen formligen skakar av glädje framför Facetime och hur blixtsnabbt Frida knyter an redan i hallen här hemma är sanslöst. På måndag är jag tillbaka på jobbet som vanligt. Konstigt. Visst är det intressant läsning? Visst borde man inte kunna kräva mindre av den människan man lever sitt liv med? igår läste jag en debatt/rapport i DN om är kvinnliga akademikers lön under en arbetstid är i genomsnitt 2.8 miljoner lägre. Fattar ni??? Nästan tre millar och det är det nästan ingen som pratar om! Vi går omkring i våra Acne-tshirts och tror att läger är cool, men det är åt helvete fel! Vad kan man begära om vi jämför vad en kastlös kvinna kan begära? Det är en intressant fråga som är relevant, men inte en tyngt på det egna normerna i ett övrigt ganska jämställt land som Sverige är. Vi ska som goda medmänniskor arbeta för att alla kvinnor i världen får ett bättre och mer jämställt liv, men det betyder ju inte att vi ska vara nöjda i vår del av världen. Bara för att vi har det mycket bättre än många andra. Statistik, som Rosling älskar, talar sitt tydliga språk. Sjukfrånvarom ökar i alla brascher, men framförallt bland kvinnor och framförallt på grund av psykisk ohälsa/diagnoser. Av dom personer som tog ut maximal tid i sjukförsäkringen var 70 procent kvinnor. 2006-2010 ökade hushållens inkomster med 95 miljarder, men bara 44 procent av av dom här ökade inkomsterna gick till kvinnor. 56 procent gick till männen. Nu kanske du tänker att det låter väl bra, men det är det inte. Det ska vara 50-50. Varför är det så här? Jo det börjar i 30-årsåldern. Det handlar om möjligheten att göra karriär, om vi får chanser till högre tjänster eller inte. Men sen handlar det om att vi är borta från arbetsmarknaden mycket längre än männen. Det är då vi skaffar barn och sen hinner vi aldrig ikapp på arbetsmarknaden. Det fattar ju en barnrumpa att det hänger ihop. "Kvinnors anspänning och stressnivå ökar när arbetsdagen är slut för då tar "plikterna" i hemmet vid, för många kvinnor, säger Anna Karin Lindberg, hälsostrateg på länsförsäkringar. idag står vi tjejer för tre fjärdedelar av föräldrarledigeten, vi tar sex av tio vabbdagar och det mesta av hemarbetet där hemma. Ett jobb som inte ger några pensionspoäng. Det sjuka är att även kvinnor utan barn får sämre karriärmöjligheter för att "man" lever ett förlegade normer att vi tjejer kommer skaffa barn och försvinna från arbetsmarknaden?! För männen verkar det gå åt helt andra hållet. Har du ungar och är gift tjänar du mer pengar än din singelkollega utan barn. Hur sjukt? Jag tänker inte gå in på vad vi ska göra angående föräldrarledighet och så vidare för ni kommer inte orka läsa! Jag vill bara peppa er att kräva en jämställd relation. Både vad gäller cash och hemarbete. Det blir bråk! Det blir sura tjafs om pengar men du är värd det! Och en annan viktig framtidsutveckling för att ändra på det här är att prata med er barn om det! Uppfostra era söner till jämlika snubbar som vill ta sitt ansvar, sin del av föräldrarledigheten. Skriv upp vabbtimmar och föräldrarledighet och förlorad inkomst. Sen får ni dela lika i slutet av månaden. Har din kille vabbat mer till exempel och du tjänat mer, så får du kompensera honom i slutet av månaden och vice versa. Jag vet. Livet tutar på i 180 och det märks kanske inte i plånboken nu, men sen när vi ska vara lediga och glada, riviga pansjisar, då vill vi inte sitta och vara bittra på några ex-män som har blåst oss utan att dom egentligen vetat om det! Se över din ekonomi och gör inte allt där hemma! Jag har sett vad en dålig pension ställer till med för min farmor och min pappa, för att nämna några! Ta hand om dig själv! Du är din egen chef! puss
