[caption id="attachment_8360" align="aligncenter" width="480"] Mormor var inte valon[/caption] Vet inte om ni lever i bonusfamilj eller inte. Men en av dom svåraste utmaningarna med bonusfamiljen tycker jag är högtiderna. Inte att jag tycker att man ska hålla ihop för barnens skull eller att man behöver fira tillsammans med sin gamla kille (hjälp vid tanken!). Tror inte det var bättre för haha, tror på utvecklingen, men vi måste ju våga prata om att man känner sorg och att det inte blev som man hade tänkt sig (men det blir det väl aldrig). Jag kommer ihåg när jag och mitt ex, stora barnens pappa, precis hade separerat, och allt var sorg och förtvivlan. Julen närmade sig och jag kunde inte föreställa mig en jul utan barnen. Det hade liksom inte gått. Jag hade inte mäktat med det, kände bara att då ”faller jag över depptippen”. Kommer aldrig glömma hur Nanok (mitt ex namn, det betyder isbjörn på grönländska) bara ”för mig är julen inte så viktig så jag kan fira med mamma”. Den oerhörda lättnaden att det inte blev en dragkamp. Nu har det snart gått sju år och killarna är större, men jag kommer ihåg när Bobo var typ åtta månader och det var första julen utan barnen. Vi skulle upp till Mathias föräldrars mysiga hus i Sälen och jag hade köpt en tomtedräkt och snön vräkte ner och allt var bra. Bara det att mitt hjärta gick sönder. Kommer ihåg hur vi sa hejdå och sen grät jag oavbrutet i sex timmar i bilen på väg mot Sälen. Så ville jag inte förstöra för Mathias som skulle fira sin första jul som pappa, så jag satt där i baksätet och vet mig i läppen och låtsades att allt var okej. Bobo sov typ hela vägen men när vi stannade och tankade ganska nära Sälen, så gick Mathias in och köpte godis och bytte blöja på Bobo och då hulkade jag högt och klagandes i bilen. När vi kom fram till svärisarna hade jag liksom gråtit ut sorgen över hur allt blev och kunde vara glad över att fira en så mysig jul med Bobo och en ny del av mitt liv. Kommer ihåg hur jag ringde och sa God Jul på kvällen och Dante berättade att nu var ”plastgranen” uppe och att dom snart skulle äta tacos. Då fick jag fråga mig själv varför det störde mig så jävla mycket. Kom fram till att jag inte längre kunde ha kontroll över hur mitt ex firade jul med barnen. Checklista: Hade dom det bra? Ja! Fick dom mat? Ja! Fick dom kärlek och paket? Ja! Då så! Det var inte lätt att inte vara den som styrde och ställde. Kanske det som har varit svårast. Att jag inte längre kan göra det på mitt sätt. Bara att gilla läget. Mitt sätt kanske inte var bäst, är bäst. I år ska jag fira jul med killarna, allihopa. Vi ska åka till Norge och åka skidor och jag gosa så mycket med mina pojkisar och kramas och åka skidor och kanske äta tacos ? på julafton...Eller också inte...Tror att det handlar om det där att mangels tiden missar hälften. Hälften av jularna, midsommar, vardagsmod/tjafs, sommarlov...Är ju skönt ibland men känns ändå som att det aldrig kan täcka upp... Älskar ju traditioner också! Kolla granen som vi klädde igår!!! Så...ej...stor. Mathias var inte nöjd när granen kom, ”Men hur kan du beställa en gran som är tre och en halv meter när vi har tre meter i takhöjd?” Ja det var ju dumt...Men allt går ju att lösa. Eller hur? Bara att plocka fram brödkniven och KÖRA! Tusen kramar
