Dagen före midsommar. Pratat tusen och tusen gånger med Mathias. Halva ligan har åkt före till landet på Gotland för att Ossian och Mathias måste jobba. Vet inte hur det är för er, men med mina killar pågår alltid någon invigningsrit första dagarna när alla ska tuppa sig, ramla nerför bord, ställa sig på varandra, få någon sorts glasbit i foten och vara coola (stöddiga) mot sommarkompisar som dyker upp. Hannah och Wille kommer på middag första kvällen och de stora barnen suckar, "Men ska vi ha gäster, va? Vi kom ju precis! Mamma!!!" Och jag packar upp inför sommaren och försöker plantera, städa, laga mat och se till att barnen inte drämmer in med moppen i pighuset. Min kropp känns både upprymd och slutkörd. Känner ni igen känslan? Jag tittar runt på den gamla Gotlandsgården. Mina drömmars hus. Så mycket lycka, men också så mycket slit. Ryser till lite när jag kommer ihåg när tänker på vad jag sa till killarna i bilen, "Kunde jag inte bara fått två tjejer också? Några som inte bara gnällde utan faktiskt uppskattade allt jag gjorde för dom!" Som att det handlade om det. Som att det någonsin handlar om det. Jag vet. Säkert ni också, PRECIS, vad det handlar om: vi kvinnor (även några killar helt säkert, men då har dom pengar. Förlåt för förutfattade meningar) sätter semesterribban för högt. Vi gör det av gammal vana. Vi gör det för att vi har sett våra mammor och våra mormödrar göra det. Det är jävligt dålig stämning och jag går melodramatiskt ut ur bilen i färjekön. Öppnar bakluckan och tittar till rosorna som ligger ihopklämda och stressade. Precis som jag. Hur kan det bli så här varje år. Måste allt vara så perfekt i sommarparadiset? Det är ju inte sån jag är egentligen. Jag är ju en sån där skön Pippi L-mamma som låter barnen gå omkring nakna och äta ravioli ur burk. Eller... Vad hände? När blev jag så högtidsprimadonnig? Tänker tillbaka på julaftnar, midsomrar, påskaftnar och ser ett tydligt mönster: jag är tydligen en alldeles hysterisk högtidszilla! Kan käka en pizza och låta tvätten ligga i högar med dammråttorna till vardags, men när det vankas högtider då blir jag en jävla stepfordmom utan dess like! Läser recensionen av den amerikanska skräckfilmen midsommar, som spelats in i Ungern, men ska föreställa en amerikansk tjej och kille som vill rädda sitt förhållande som "håller på att rasa", och reser till Hälsingland för att fira midsommar och bli kära igen. Men så blir det ju inte. Det blir ättestupan och könshår i middagspajen och inslag med "väldigt mörka undertoner". Filmen gör mig nyfiken och jag läser olika recensioner och fastnar till slut på en rad som beskriver varför Dani, tjejen, inte ifrågasätter galenskapen som pågår i skräckbyn utan blir den del av galenskapen. Det handlar om gemenskapen. Att känna känslan av att bli en "del av något större". En större gemenskap. Jag börjar analysera min känsla för gemenskap när telefonen ringer. Jag släpper ut en geting och hojtar åt Bobo att han inte ska ha ketchup in den nya poolen, "Men vi leker doktor mamma!" Sa ju det! Skräckfilm, hahah! Vi renoverar köket och snubben som ska leverera ringde när jag satt på båten och nu har kyl, frys och diskmaskin åkt tillbaka till nån jäkla central. "Äh, det går inte att fixa. Ni får grejerna på måndag." "Måndag???" Jag försöker tona ner min lite överdrivna passive aggressive framtoning, "Men men då är vi alla på Gotland". Mathias säger att han ska lösa det. Jag ringer Sanna som är helt slut efter studentfest för 70 personer och exman som inte tyckte att han hade så jättemycket att göra med sin dotters examen. Förutom att vara härliga pappan inför ungdomarna. Lyssna på vår podd här, "Inte din morsa". om du vill höra mer om studentfesten och tryck över bröstet, haha. Jag frågar om dom sitter på färjan till Gotland, men planerna är ändrade. "Det blir tydligen midsommar på Stora Lundby". Och. "Det är så många som blir besvikna om vi inte har vår årliga tradition och killarna blir så besvikna!" Så var vi där igen. Rätt in i den gamla kära kvinnofällan. Och kanske är det just i det där lilla ordet "besvikna" som allt ligger. Vi vill inte att dom vi älskar och lever för ska bli "besvikna". Vi vill att våra älskade ungar ska minnas varje sommar som en bullerbysommar. Bara ett problem med den idealbilden. Det har aldrig funnits någon Bullerbysommar någonstans. Det är bara en bild Astrid Lindgren och company skapat för att lindra sin egna föräldrarångest, relationsångest och traditionsångest. Det har alltid funnits fattigdom, fylla, bråk, otrohet, dåligt väder, sjuka barn, pesten, Corona, krig, trötta gamla, trötta mammor, otacksamma karlar, patroner, myggor... Ändå har vi fastnat i bilden av det perfekta. Kollar på instagram och ser mina kvinnliga vänner se ganska uppgivna ut i överfulla bilar där männen redan är brunbrända och fulla med bus i blicken. För många kvinnor har sommaren inte ens börjat och vi har redan fäktats med avslutningar, studentfester, betyg, skolbaler som inte blev av, exmän som lämpar över ansvaret som en låda med gammal skamfilat porslin. Det plingar till i midsommartråden. I tre veckor har jag. Lotta och Carro dividerat om sovplatser, sill-lunchen, jordgubbstårtan, favoritrecepten, kaninerna, fördrinken. Vi har skickat roliga bilder på vinda midsommarstänger, gifar med roliga dansar osv osv. Torsk på kvinnlig gemenskap. Är det inte just det som det handlar om. Som det har handlat om i tusen år? Kanske handlar det inte om äkta män eller älskade barn. Kanske handlar det om att skapa en värld utanför snorpapper, tvätt, snabbmakaroner, dåligt sexliv och män som ser ut som fiskmåsar när man uttrycker ett behov. Kanske handlar det om att bli sedd, om än det bara handlar om en nubbesallad och en rabarberpaj. En hemlig klubb där sjysta kvinnor bara har tillträde. En klubb där Patrik Sjöberg inte tittar på strippor eller gubbar gör hemliga ritualer i kåpor. Skriver i tråden att jag tar med mig "sill, potatis, såser, kött, rabarber paj massa barn och livet." Carro svarar att jag ska strunta i pajen eftersom jag är ensam med alla barn och har ett hus att öppna. Hon ser mig. Hon är medlem i en tröstande klubb som löper genom historien som en lång varm röd tråd. Jag gör tummen upp, men när jag vaknar 05.40 på midsommardagens morgon så är den där ändå. Prestationsångesten. Känslan av att komma som en oansvarig tonårsmamma utan hembakt. Intalar mig själv att jag är "dum i huvudet", men går ändå ut i den våta daggen i trädgården och spanar hur rabarbern har tagit sig under försommaren, googlar recept och öppnar kylskåpet för att kolla att vi har tillräckligt med riktigt smör. Kontrollerar täcken, blommor, oxfilén, godiset, ringer Mathias som sitter på färjan. Kontrollerar att allt är med. Han suckar. Jag skrattar tillgjort. Fram till klockan tolv då alla efter mycket om och men, sitter i bilen får jag jobba med mig själv som en medberoende till en alkoholist. Rabarberlandet ropar på mig. Vill ha min kärlek och min omsorg, "Bara en liten paj". Skrattar sen tyst för mig själv när jag använder samma metod som när jag gick hos medberoende-Lasse för 100 år sen, "Kliv upp på din platå och ställ dig frågan: vad vill jag?" Så jag står där på verandan och svettas med frågan vad jag egentligen. Inte fan vill jag skala alltför taniga rababerberkvistar och kleta med smör och socker? Inte vill jag ligga och gosa runt i kvinnofällan ännu en midsommar? NEJ DET VILL JAG FAKTISKT INTE! Istället häller jag upp en kopp kaffe till och sätter mig ner vid vårt vackra köksbord och bläddrar i drömmiga inredningstidningar. Barnen sover där uppe och jag kommer faktiskt vara en lite bättre mamma när dom vaknar. Synd bara att dom inte får vakna till doften av nybakt paj... Glad midsommar till er alla!
