Jag kom hem från jobbet igår. Trött. Blöt efter att ha gått hem i regnet med Dante. Frasse kom krypande. Kramar. Började laga mat när Mathias sa, "Så galet det som hänt i Vegas". Jag visste ingenting. Satt i jobb-bubblan hela dagen. "57 döda och över 500 skadade". Så kollade vi på nyheterna hela familjen och jag såg att mina större kids var förvirrade och chockade. Men så tänkte jag, "fasen vad vidrigt. Mina ungar växer upp i en värld där såna här galna dödsskjutningar är typ vardagsmat". När jag blev helt förkrossad över att mamma och pappa bråkade eller att en ubåt gick på grund går dom omkring och är rädda för terrordåd. Så sjukt! Tryggheten smulas sönder för varje dag som går. Las Vegas. "Där har jag varit med er pappa när vi var nykära sa jag". Mathias var där i våras. En galen stad som blivit ännu galnare efter igår. En ensam pensionär, Stephen Paddock, går in i en affär och köper en hel jävla Arsenal med vapen. Inga konstigheter. Och Trumph lär ju inte ändra vapenlagarna. Det här kommer fortsätta. Ensamma galningar som vill bli nån sorts antihjältar som mänskligheten ska skriva in i historien som obeskrivliga monster. Så otäckt. Så sjukt. Vad kommer allt hat ifrån? Var är alla manliga förebilder, pappor som ska stå för något annat, en annan bild av manlighet? Visste ni att kongressen har som förslag att det ska bli LÄTTARE att ta med sig vapen över stadsgränserna i USA? Det är en galen värld och jag kan inte sluta tänka på alla som var i festivalstämning och lyssnade på musik dom älskade när helvetet på jorden bröt fram. Vegas. Har haft så kul där. Jobbat där. Varit nykär. Saknat någon som rest dit. Skrattat åt. Nu har skrattet tystnat. RIP alla som ännu en gång fått offras för den moderna mannens handlingar. Kram!