Ni vet hur det är. Man vet inte varför kärlek och attraktion uppstår. Klart att den kan växa fram, det kan finnas behov eller situationer som gör att man är mer ”lättillgänglig”. Kan tänka att mitt ex och jag aldrig hade blivit ett par om jag hade mått annorlunda eller varit starkare. Inte att jag ångrar något, vi har ju tre fantastiska barn tillsammans (vi låg i alla fall mycket haha) och älskade varandra så gott vi kunde, men ändå. Vi var nog ingen match made in heaven ändå. När jag träffade Sanna hade jag också ett stort behov av att hitta någon som kunde ge mig ett ord, ett namn på situationen jag hamnat i i min dåvarande relation. Jag var fast i en känsla av vanmakt, som jag inte kunde ta mig ur. Kändes som att jag gick i mörker. Hur mycket jag än ansträngde mig så kändes hjärtat tungt. Jag som var så snäll och bra och självutplånande och fixig och karriärig. Kommer ihåg en slaskig dag i mars när jag precis lämnat killarna på förskolan på Söders höjder och jag bara ropade rätt ut ”Gud hjälp mig! Jag vill inte mer!” Så blev jag ihoptåtad med en intelligent vän som insåg att jag och Sanna kunde göra varandra gott.! Jag slukade alla böcker jag kom över i ämnet, fick namnet på en terapeut och en helt jävla ny värld öppnade sig mot att hitta rätt igen. Jag hade tappat mig, mitt fokus, ägnade all tid att försöka förändra någon annan som inte riktigt ville eller orkade! Det är tio år sen och jag vet inte vem jag skulle vara eller vart jag skulle vara utan min Sanna! Vi har gått genom vårt personliga helvete till att bli starka och lyckliga (nja inte alltid haha) kvinnor med ett livsmission! Att ta bort skam och skuld från beroendesjukdomar och anhörigskap! Dessutom har vi samma intressen: historia, resor, barn, mat, litteratur, psykologi, inredning, filosofi och så gillar vi ju att ha KUL! Här är intervjun som är med i Tara nu. Tycker den är fin! Vänskapen med vänner är ju en vänskap man väljer, vårdar och som är så sjukt viktig! Har du dina girls så är du trygg och kan falla där någon tar emot!!! Vi borde prata med om kärleken till vänner! HÄR ÄR INTERVJUN I TARA [caption id="attachment_8533" align="alignnone" width="700"] Jag och min bästis Sanna Lundell.[/caption] Det som började med katastrof och livskris, gråt, skratt och total ärlighet utmynnade i en nära vänskap. Idag har Sanna Lundell och Ann Söderlund varit bästisar i sju år, och firar med att göra sitt mest lustfyllda projekt ihop någonsin. Hade inte det där skrivbordet intill Sanna Lundells plats varit ledigt hade deras vägar kanske aldrig korsats. Men nu råkade det vara så att det fanns en plats ledig på Sannas kontor, och Ann Söderlund råkade kånka in sina flyttlådor när de båda var i en särskilt turbulent period i sina liv. – Det tog inte särskilt lång tid innan vi insåg att vi levde under liknande omständigheter med varsin partner med problem, säger Sanna, som släppt in oss via grindarna till parken som omger hennes och sambon Mikael Persbrandts pampiga och samtidigt mycket hemtrevliga herrgård några mil utanför Stockholm. Det doftar öppen spis och äpplen lång väg när Sanna slår upp ytterdörren. Hon ser ut som lugnet självt, men i nästa andetag berättar hon att hon varit uppe i ottan, kört de två äldsta sönerna till skolan och städat. Kaffet står och puttrar i bryggaren och sladdisen Fox, ett år, som sitter i hennes famn tar emot oss med ett brett, men snorigt, leende. – Jodå. Han gillar främlingar så länge han är nära mig, säger Sanna, och som för att illustrera att hon har rätt tar Fox ett extra hårt tag runt sin mammas tröja. Kanske handlade det om att Ann och Sanna var trötta på att hålla uppe fasaden. Kanske handlade det om att de kände igen en själsfrände när de såg en. Oavsett började de snabbt prata om sina familjeliv och sina situationer, utan att skönmåla. – Då, när vi lärde känna varandra, levde Micke med obehandlad bipolaritet. Ann levde med en partner som hade problem med droger. Båda hade vi en hög barn att ta ansvar för, säger Sanna. De båda bordsgrannarna började prata. Insåg att tio procent av Sveriges befolkning har någon form av beroendesjukdom. Och om tio procent av befolkningen lider av en beroendesjukdom, då påverkas uppemot halva Sveriges befolkning, eftersom det finns familj, vänner och släkt omkring den som är beroende. – Så, vi satte oss och skrev ett förslag på det som senare blev Djävulsdansen till SVT, och under den här processen blev vi jättenära vänner, säger Sanna. Ann, som fastnat i ett morgonmöte inne i stan, parkerar utanför huset. Kommer in och möts även hon av en brett leende Fox. Hon sparkar av sig skorna, lastar av sig sina påsar och sätter på nytt kaffe i en enda rörelse. Att hon hittar i det rymliga köket är tydligt. – Jamen hela vår vänskap kantas av att vi, när vi hängt med varandra, har lagat mat tillsammans, förklarar Ann. Att vara modig nog att blotta sig utan filter är inte alldeles självklart. Men för de båda nyvunna vännerna var det något av en lättnad. Båda två offentliga och påpassade personer, mitt i karriären med flera småbarn där hemma. Ann har fem barn i åldrarna 2–17, Sanna har fyra, i åldrarna 1-18. – När vi lärde känna varandra låg jag lite före i processen. Jag hade redan gått i anhörigterapi i ett år. Men sedan genomgick vi ungefär samma saker. Jag hann provseparera, Ann hann separera, säger Sanna, och avbryts av att telefonen ringer. Som småbarnsmamma blir man något av simultankapacitetens mästarinna, och med Fox på höften, kaffemuggarna i ena handen och telefonen på högtalarläge i den andra, börjar hon plocka undan och förbereda för fotograferingen. Det är Fox pappa Micke som ringer och vill prata med sin ettårige son som blir märkbart upplivad av att prata bebisspråk med sin far. – Vi har helt klart kunnat hjälpa varandra, mycket tack vare att vi har en förmåga att skratta ihop. Dessutom har både Sanna och jag prioriterat våra yrkesliv och kunnat använda jobbet som någon form av andningshål, säger Ann. – På sätt och vis har jobbet blivit det stället där det känts som om man har haft kontroll, när allt annat har varit kaos, fyller Sanna i, som nu knäppt av telefonen till sonens besvikelse. Att det skrattas mycket i konstellationen Lundell-Söderlund är tydligt. De är också brutalt ärliga mot varandra. Som när Sanna berättar om sitt behov av ensamhet, och om hur hon njöt av att vara i Aten ensam under två hela veckor för att bara kunna skriva. – Men jag gillar ju också att vara själv ibland, säger Ann. – Nej Ann. Du gillar inte att vara själv. Du skulle inte klara av en dag utan sällskap, kontrar Sanna. Båda två lever i bonusfamiljer. Sanna hade när hon och hennes Mikael träffades, redan en dotter med Wille Crafoord, och har tillsammans med Mikael tre söner. Ann, som träffade sin nya kärlek Mathias Johnsson på ett golfevent för fem år sedan, hade tre söner sedan tidigare. Men, hennes Mathias hade inga egna barn, och berättade redan på tredje dejten att han ville bli pappa. – Vi blev gravida med Bobo bara två månader efter det att vi träffats, och lite drygt två år senare kom Frasse. Det har blivit som ett normaltillstånd för mig att antingen vara gravid eller också ha småbarn, så nu håller jag på att vänja min kropp vid tanken på att det inte blir fler bebisar. Det är svårt, men nu är det stopp, säger Ann och ser allvarlig ut. Hon skrattar ofta, men det där allvaret finns hela tiden i botten. Att det inte varit helt enkelt att ta steget och separera efter ett långt förhållande, möta en ny man och skapa en bonusfamilj är tydligt. – Kanske är det därför jag blivit helt besatt av traditioner och högtider. Jag behöver en känsla av sammanhang, att familjen träffas och umgås. Det tror jag alla behöver i dessa dagar då alla separerar och barnen far hit och dit, funderar hon. Både Ann och Sanna har vuxit upp under ganska turbulenta omständigheter. Anns familj flyttade ofta – när hon gick i sexan hade hon hunnit flytta sju gånger – och hennes mamma dog i cancer när Ann var i tidiga 20-åren. Sanna växte upp med en turnerande och i allra högsta grad offentlig pappa Ulf, som var alkoholist, och med en mamma som var bipolär. Att båda två lever liv där hemmet och barnen betyder mycket, samtidigt som de hållit fast i sina karriärer, är därför inte särskilt konstigt. – Jobbet får mig i balans, men för mig är det viktigt att jobba med projekt som betyder något, som tillför och att på något sätt göra nytta, säger Sanna. Livet går som bekant upp och ner. Och om Sannas och Anns vänskap inleddes under ett tungt kapitel i deras liv, under en period av motgångar, känns det just nu som om de kommit ut på andra sidan. Och om de tidigare fokuserat på tunga projekt som tagit upp viktiga och svåra problem som beroende och medberoende, är deras nya projekt betydligt mer lustfyllt. Samtidigt känns det självklart: Redan från dag ett hade ju god mat varit en av grundstenarna i deras vänskap. – Vi har lagat massor av mat tillsammans, och nu insåg vi att det här nästan blivit som en serie av vårt liv, säger Ann och skrattar sitt karaktäristiskt hesa skratt. Så, de båda vännerna bestämde sig för att samla recepten i en inspirerande och opretentiös kokbok, något som resulterat i Söndagsmiddag – Riddarna runt det operfekta bordet. – Det är visserligen en kokbok, men det är också ett enda långt kåseri och en ”walk down the memory lane”, eftersom både Ann och jag delar med oss av våra minnen och traditioner, säger Sanna. Vi har förflyttat oss in till hennes kök, som förekommer flitigt också på bilderna i kokboken. Sanna fördelar arbetsuppgifterna och svänger med van hand ihop en improviserad soppa. Det puttrar och fräser, hackas och slamras. Ljuvliga dofter sprider sig och utan att vi vet ordet av är bordet dukat och en färgglad, kryddstark linssoppa färdig. – Att vi gjorde den här boken tillsammans handlar om att vi vill slå ett slag för att samlas runt mat. Vi vill uppmana till att skapa och hålla fast vid traditioner, och att man ska tillfällena som ges, utan krav på perfektion, säger Sanna. Hemma hos familjen Lundell Persbrandt blir måltiderna tillfällen där hela familjen – och ofta en hög vänner – samlas för att prata. I det rymliga köket lagas mycket mat tillsammans och hon säger själv att hon saknade de där traditionerna som barn. – Min mamma gjorde någon form av revolt mot sina föräldrar och struntade i traditionerna. I vuxen ålder insåg jag att jag saknade det, och därför har vi skapat våra egna, säger hon. Hemma hos familjen Söderlund-Johnsson är det mer årstidsbundna traditioner som står i fokus. Att samla den sju personer stora familjen runt middagsbordet varje dag är svårt, med tanke på att det varierar så i åldrarna på barnen, som alla har sina egna aktiviteter. – Men fredagarna är heliga! Då äter vi tacos eller pizza. Och påsk … Och halloween! Det firar vi alltid på lantstället på Gotland, säger Ann. Det känns som om både Ann och Sanna är på bra ställen i livet just nu. De jobbiga åren som varit har gjort dem tätt sammansvetsade, och det händer ofta att de tar med sig barnen på semester, bara de två. Det finns fortfarande plats för gråt, men för tillfället är det mer skratt. Kanske är det som Ann sammanfattar det: – Om man börjar en vänskap när båda två är på botten, då kan ju allt bara bli härligare. Av Anna-Maria Stawreberg Foto Maria Östlin
