Varför är så många killar matanalfabeter??? Eller? Har jag fel nu? Är era män, killar, söner, kompisar såna där sköna snubbar som lätt slänger ihop en gorgonzolapasta och får det att se ut som en kväll på en Michelinkrog i Florens? Brukar du vakna av nysnurrad smoothie och nybakt böd med hemmagjord marmelad på lördagsmorgnarna. Då kommer jag knappt kunna vara din vän. Skämta bara! Men var glad! Var mycket glad! Själv har jag mest erfarenhet av killar som ringer och frågar ”När ska äggulan i carbonaran läggas till? För det är väl äggulan?” Blir jag bjuden på frukost är det svårt att avgöra vad som är vad på frukostbrickan. Menen sak är säker. Allt gå i beiga och gråa toner. En lyxig fredagsmiddag kan bestå av Mathias paradrätt ”potatisbullar i ugn”. Har jag tur så finns det lingonsylt till. När mitt ex skulle slå till med överraskningsmiddag stod oftast ”spagetti bolognese” på menyn (skriver det på italienska för att det ska låta mer fancy…” När jag kom in i köket efter en hektiskt vecka och fick för mig att det skulle vankas rödvin och kanske en liten ostabit, handlade det istället om hur exet försöket manövrera en enkilos köttfärsklump i en alldeles för liten stekpanna. Att han skulle smaksätta med en liten lök eller kanske dela upp köttfärsen mindre delar och på det sättet göra matlagningen enklare var inget han fick för sig. Det var där och då jag myntade uttrycket ”ofrivillig bantning”... Nu kanske nån vill kasta in brasklappen att det är svårt för mig att avgöra eftersom jag inte kan basera min tvärvetenskapliga undersökning på dom fem män som jag har delat lya med, men man har väl ÖGON att se med!!! Fyra av fem har varit totala matanalfabeter eller bara slöfockar á la 40-talsgubbar som dök upp i köket eller i trädgården lagom till fredagsgroggen. Så är jag uppväxt. Så är dom flesta av mina kompisar uppväxta. Bara att kolla runt så kan till och med en barnrumpa två matlagningstyper. Dom som passionerat älskar att laga mat, typ min kompis Lukas (som också är skådis) och min bästis exman, Tomas (som man i och för sig blir tokig på när tio snoriga ungar håller på att gå bärsärk och han ska och sen finns mina snubbar… Männen som inte ens är intresserade av det mest elementära inom matlagningskonsten.Dom så kallade skämtkockarna (finns dock ingen humor i det) som tror att salt är till bara för ägget eller som på allvar tror att fiskpinnar simmar panerade i havet och att maizena är en peruansk stad bland molnen… Dom så kallade skämtkockarna (finns dock ingen humor i det) som tror att salt är till bara för ägget eller som på allvar tror att fiskpinnar simmar panerade i havet och att maizena är en peruansk stad bland molnen. Lyssnade på en intervju i P4 där reportern var hemma hos en familj där pappan/mannen förklarade varför det var en sådan press och stress att laga mat till familjen varje dag, ”Det är krångligt och tråkigt. Dessutom är det så lätt att det går fel om man inte passar maten; om man inte lagar en gryta då.” BUHUBUHU! Stackar lilla gubben som måste se till att maten inte bränns vid! När pappan/mannen som intervjuades fortsatte sin utläggning var jag nära att kasta en stekspade i huvudet på honom. ”Jag är ju ganska otålig och disträ, vilket inte passar i köket. Sen är det det där med kryddorna. Att hålla reda på vilka som ska användas till vad.” BUHUBUHU! Var är familjens lilla husmor när man bäst behöver henne? Ingen som vet. Och det smärtar. Dom så kallade skämtkockarna (finns dock ingen humor i det) som tror att salt är till bara för ägget eller som på allvar tror att fiskpinnar simmar panerade i Vättern och att Maizena är stad bland molnen Ok. Jag ska tagga ner. Förstår också att mycket handlar om historien. Kvinnor har stått vid grytorna och männen har varit vid fronten. Husmodern och familjeförsörjaren. Männen är inte vana vid att röra i grytorna och var ju först på 70-talet, när ett gäng franska och tyska superkockar flyttade hit, som det blev status att röra i grytorna även för männen. Bara det att nu är det snart 2020 och fröken Google är alltid pigg, glad och vaken. Eller som jag brukar väsa till min man när han vill ha köksassistans, ”GOOGLA!” Det handlar om att tugga i sig verkligheten. För är det egentligen inte det som en kompis till mig säger, ”Det är ingen som tackar en särskilt mycket för att man har lagat mat i två timmar. Varje dag står jag där och hackar, kokar och fejar och diskar och jag blir lika glad varje gång någon verkligen ser vad jag gör och säger ”tack!” Att laga mat är ingen fjäder i hatten eller penisförlängare för Kronbom i soffan. I familjens värld finns det ingen ryggdunksbiff eller highfivepasta: det är ett ganska hårt och monotont slit att se till att dom man älskar ska få i sig näringsrik och vällagad mat som smakar gott. Och nu när bokhyllorna svämmar över av matlagningskonst och vi alla sitter klistrade framför teven när Morberg nackar en gås eller när mat-Tina trollar fram en sufflé och bakar perfekta mormors syltkakor så känner man ju pressen. Eller kanske inte man och man, men väldigt många kvinnor som redan har 40 punkter på sin to-do-för-att-bli-perfekt-lista. Det är inte bra om du frågar mig. Inte bra alls. Här och nu efterlyser jag MELLANMJÖLKS-KOCKEN UNISEX. I min och Sanna Lundells bok skriver vi just om det. Att sex dagar i veckan kan vi sjunga Pizza-Billys liv, men på den sjuds dagen så umgås vi och låter dofterna sjuda ut mellan dörrens springor och ut i vår stressade värld. Min mamma pimpade allt och fick det att smaka gudomligt. En klick smör i Knorr-såsen. Lite bacon i potatismoset, en rejäl klick grädde i köttfärsåsen så är du hemma! Till männens försvar så tror jag också att det finns andra områden där det vore bättre om dom ansträngde sig för att utvecklas mer. Vi kan kalla området: känslor. Eller som amerikanerna uttrycker det ”wake up and smell the coffee”:
