Pick Your Tofu: Crispy or Baked N5:02 pm NYT Cooking Yewande Komolafe's tofu recipes, Melissa Clark's grilled chicken thighs, and more recipes. View in Browser Add nytdirect@nytimes.com to your address book. The New York Times David Malosh for Artikel från Aftonbladet// Alla svenskar testades Väl inne på flygplatsen möttes de av vårdpersonal i full mundering, och samtliga Arlandaresenärer testades för coronavirus. – De hade sagt att man slumpvis skulle testa, men de testade alla oss i planet, berättar Annika. Det är dock oklart vad som gäller om någon resenär skulle visa sig vara sjuk i covid-19. – Alla fick ju åka till sina hotell och det är ju ingen karantän eller så, säger Annika. Jag vet inte hur ni tänker, men det enda jag tänker, typ högt, när jag ser alla artiklar om svenskar som åker på charter är: VARFÖR VILL NI ÅKA UTOMLANDS OCH VARA OROLIGA NÄR NI KAN VARA OROLIGA HEMMA? Om jag ska vara helt ärlig så har jag jag levt hemma ungefär som vanligt hemma under Corona-pandemin. Klart att vi alla har varit hemma mer och att vi inte rest eller haft stora middagar, men känslan har inte varit vardagsångest utan en mer världsångest. Stora frågor om hur vi behandlar vår planet, varandra, våra liv...Plötsligt har det inte visat sig vara så viktigt med tuffa resor, tuffa karriärer och tuffa after works. Lite som att vi närmat oss någon sorts dåtid i nutiden, gamla bondesamhället. Att skapa trygghet i en otrygg värld har varit mångas främsta uppgift. Och i stora delar av världen: att överleva. Plötsligt är vardagens problem hypotetiska? Vi vet inte längre hur framtiden ser ut? Vi har inga verktyg att hantera vår oro på eftersom vi inte har något facit. Och det är klart att jag längtar efter att resa ut i världen. Eller bara över en endaste gräns. Men till vilket pris? Jag och Sanna kan sitta och frossa i bilder där vi tar TÅGET till Athen med barnen och hoppar på båten till Paros och Antiparos. Vi är som barn som beskriver för varandra färgen på havet. Doften av bergen. Konsistensen på tsatzikin. Hur havet kommer att krama vår kroppar som finaste sammet! Men att sitta med nio barn i munskydd och inte veta om tåget eller flyget får lyfta eller om det måste mellanlanda eller om vi är välkomna - kan nästan inte tänka mig något mer ångestframkallande. Därför tänker jag att de svenskar som ändå valt att resa måste ha tänkt igenom situationen väl. Tänkt att "vi väljer att åka även om vi vet att det inte kommer att bli som vanligt. Jag tänker att man har visualiserat att det nästan kan gå åt helvete, att man kanske får sitta i karantän eller inte får åka hem på tre månader; men att man älskar sitt resmål/charter/hotell/inhemska vänner/mat/sol eller kanske hatar sitt hem/sitt furubord/vänner hemma, att man har satt sig ner vid furubordet och liksom uttalat orden, "Det får bli som det blir, men vi hoppas att det blir bra". När jag ser rubrikerna i tidningarna när jag ligger på min favoritstrand på Gotland, så inser jag att det det så klart inte är så. Hur skulle en "liten världspandemi" kunna förändra sättet vi ser på världen, hur vi jagar upp våra egon vid minsta buffékatastrof..."Nio bord har blivit två". Låter som en schlagerrefräng. Familjen X känner inte igen sig. Affärerna har bommat igen. De har åkt genom en spökstad. Men ursäkta mig! Vad hade dom väntat sig? Ballonger och clowner? Människor i bastkjolar och mexikohattar? Förlåt, men: Enfaldiga människor! Hela världen har checkat ut. Hela världen är i kaos och det enda som är viktigt är att buffébordet har bantats ner. En pappa som inte vill gå ut med sitt namn, är missnöjd med utbudet trots att personalen på hotellet (bakom sina visir) ständigt fyller på gästernas glas. "Det här kan inte kallas All Inclusive. Då ska det vara mat i överflöd, och man ska kunna välja mellan massa olika rätter. Familjefadern anser dock att maten är väldigt god och att hotellet är jättefint. Men utbudet! Va fasen! Dom borde ha finformerat familjen om vad som gäller!!!!! Stackarna! Det är inte klokt vad man får stå ut med under en liten pandemi där en hel världs ekonomi raserats, där 241 184 människor blivit smittade bara i lilla Italien som vi älskar så mycket att semestra i. Känner mig olustig när en kompis postar bilder med barn och ansiktsmask framför en folktom Spanska trappan i Rom. Hon ler proffsigt in i kameran men när dom pittoreska kulisserna gapar tomma bakom fylls jag bara av semesterångest. Vet att jag är bortskämd där jag sitter vid mitt bord på mitt mysiga lantställe på Gotland. Kaffet är nykokt, barnen tittar på Sommarskuggan och på bordet står en nyplockad bukett vallmo och hundkex. Jag lyssnar på Lalehs nya hit "Jag är bara en sten i havet, det är inte en värre än sa. Några ringar på ett hav. Det är allt vi lämnar kvar! Vad var det vi sa? Det kommer bli bra!" Går in på väderprognosen. Skitväder. Det är det aldrig i Grekland. Går in på insta och ser en overkligt vacker bild på Niehkubergen på Cecilia Blankens instagram. Molnen ligger som en skyddande päls över snöbeklädda berg och blå himmel! Jag älskar svenska fjällen och tänker att det är där man ska vara för att dämpa Corona-ångest och svåra livsval. Läser hennes text och förstår precis, "Skäms nästan lite över allt jag sett i världen innan jag masade mig iväg norrut och GOLVADES som aldrig förr och av Sverige dessutom".
