Igår var Sannas mammas begravning. Var ganska orolig innan. Jag har ju inte varit på nån begravning sen mamma gick bort. Så många känslor som kom tillbaka. Så mycket längtan. Det är speciellt. När man är goda vänner och den man älskar drabbas av sorg så blir man nästan lika drabbad själv. Men sen när begravningen var, i min favoritkyrka Katarina Kyrka, så var allt så fint och värdigt och självklart (förutom att jag insåg att jag hade satt på mig klänningen ut och och in hehe). När jag kom hem skrev jag den här texten på insta. Puss älsklingar För Barbro "Vissa dagar lämnar en handfallen inför livet och döden. Som att styrkan i oss alla fattar sina händer och bildar en mänsklig ring. Tårar och skratt. Glädje och sorg. Denna meny som dessa två ytterligheter bjuder på. Och hur mycket vi än önskar och ber klarar sig dessa två inte utan varandra. Ikväll går jag och lägger mig med ett inre lugn som jag inte har snuddat vid på länge. Insikten om att när allt står på din spets är budskapet glasklart: Ingen dör ensam. Alla är vi älskade av någon. Mörker och ljus går sida vid sida. Slutet kan vara alltings början. Idag är det så jag väljer att se det. Omfamna livet. Krama alla jävla droppar ur det! Ät det som Ben&Jerrys. Be inte om ursäkt för vem du är. Människan är kapabel till kärlek och hat. Men också till förlåtelse och försoning. Snart dansar du i din nyårsnatt. Det kommer alltid en ny dag, ett nytt år. Det är vår stund på jorden. Din stund på jorden. Dröm inte om andra platser eller större lycka. Allt ligger under den där stora, våta filten. Vårens andra dag och jag glömmer inte dom jag har älskat"
