Kan vi våga prata om varannan vecka? Om en vardag som bryts av och påbörjas om och om igen utan att det blir några vardagslunk. Kan vi våga prata om att det ibland är ganska nice att vakna upp en lördag och ha ett barn istället för fyra, men att det oftast gör ont i hjärtat och dystra tankar om "jagmissarhalvaderasliv" kommer smygande. Om varannan jul, påsk, födelsedag, midsommar och så vidare...om kommunikation som är på grottstadiet med ex, om längtan, sms och korta stunder som man inte hinner fånga upp, fråga om för att det alldeles alldeles precis då är bytestorsdag. Kan vi, orkar vi prata om det lite grann ladies? 7 schizofrena saker med varannan vecka livet 1. Det händer att man glömmer bort hur många barn man har 2. Varje gång barnen dyker upp känns det som att dom varit på tågluff eller gått på college i ett halvår och man måste fira. 3. Tystnaden när dom inte är här. Hårdrockskonsert-volymen som går på när dom kommer innanför dörren. 4. Hur prusseluskan städat det är när man bara har en unge och hur bomben slår ner på EN sekund när dom kommer tillbaka. 5. Den utomjordiska känslan när man inser att allt är förändrat på en vecka. Hår under armarna, kraxande stämmor, mycket längre och en helt annan inställning till ALLT! 6. Hur märkligt det är att dom har samma mamma och pappa trots att dom är ungefär lika till sättet som en plattfisk och en supermodell. 7. Hur man aldrig aldrig vänjer sig när dom går.
