Jag har köpt hyacinter. Jag har fått rosor av min älskade man. Jag har fikat, kramat mina barn och deras vänner men jag kan inte sluta tänka på det sim hände förra helgen. En av Ossians klasskompisar bestämde sig för att hon inte orkade leva längre. "Ingen" förstod någonting. Deras fina, roliga, vackra, levande vän. När barn inte vill leva längre blir livet så tyst. Det är som att alla barns skratt tystnar. Det har varit minnesstund i kyrkan, kompisarna gråter, Ossian skriver fina saker på instagram. Vi pratar om det men kan inte förstå. Märkte inte lärarna? Fanns det någon att prata med? Varför blir det så här? På vägen hem från ett jobb i torsdags smyglyssnade jag på några tweenisar i backen på väg hem. "Hur hade ni tagit livet av er?" "Jag hade aldrig hoppat i alla fall" " Hörde ni om den där tjejen från Göteborg, hon skrev på sin insta att hon skulle ta livet av sig, men det har hon sagt länge nu." Är det här något som barn pratar om? Är det en väg ut? Förstår dom ens det minsta av konsekvenserna? I skolan där flickan gick fanns varken kuratorn eller rektorn på plats när jag och Sanna ringde. Kuratorn var och hälsade på sina föräldrar när hela skolan stod i lågor. Är det på det sättet vi vuxna visar respekt för våra barn så förstår jag att köerna på Bup växer. Låt oss prata med våra barn. Många mår inte bra. Skolpsykiatrin är lågt prioriterad. Det måste vi ändra på. Det är svårt att sova när man vet att det finns en förälder som inte får krama sin tolvåring godnatt. Prata med era barn! Förklara att det alltid finns en utväg. Någon som lyssnar. God natt alla fina.0
