Jag har aldrig varit ett stort fan av Woody Allen. Kvinnorna i hans filmer är alltid på gränsen till nervsammanbrott. Han gifter sig med sin styvdotter och hela hans natur andas neurotiskt gubbslem. Jag har ju läst historien om incestanklagelserna och det är klart att gubben inte blev dömd. Han är ju hela Hollywoods lilla kelgris. Peddo eller inte. När man är berömd och man får man bete sig hur fan som helst. Knarka, slåss, supa, ljuga, skita i sina barn, skita i moral, heder och allt man vill. När jag läser Dylan Farrows öppna brev till alla som "älskar" hennes så kallade geni till styvpappa känner jag bara förakt och avsky. Som medmänniska, som förälder, som medborgare i ett land som hävdar demokrati får man faktiskt stå upp för kollektiva ideal. Visst att Woody har gjort en massa geniala filmer - än sen? Han har missbrukat det värsta som en människa kan missbruka: ett litet barns sårbarhet och lojalitet. Hela min kropp blir stel som en pinne när jag ser hur lille äcklige Woody, listig som en orm, kryper ner i sängen naken; hur han kåtflåsar på sin DOTTERS nakna mage. Hur han kåtar upp sig när han viskar att det är hans och Dylans lilla "hemlighet" att han förgriper sig på henne. JÄVLA KRÄK! vill jag skrika och stoppa in honom i en låda på vinden där han en gång för alla förstörde Dylans barndom. Men nej. Han döms inte för det finns inga "bevis". Och ni har väl hört om häxjakten när barn hittade på det där om Blåkulla och jada jada. Och jag vet att det inte finns några bevis, men det handlar om ett barn som älskar sin pappa. Varför skulle hon ljuga? Vad skulle vara hennes vinst i det? När jag konfirmerade mig för hundra år sen berättade en god vän för oss andra bästisar i rummet att hennes pappa hade försökt ligga med henne en kväll i sexan. Först det oftattbara: vad höll han på med? Hennes egen pappa? Sedan stumfilmschocken och apatin och sedan i sista, sista sekund (precis när han skullestoppa in kuken i henne): uppvaknandet. Skriket! Turbulensen! Flykten! Psykologerna! Skammen! Fängelsestraffet! Skulden! Alla skriker inte. Många barn får sina liv förstörda av människor dom litade på allra mest. Min kompis pappa får inte gå på röda mattan. Han får knappt ett jobb efter det här. Det kallas för konskvenser. Det kallas för att få sitt straff. Det fick inte du Woody. Det minsta du kan göra är att be om ursäkt. På dina gamla, bara knän. Ps. Se filmen "När ingen ser". En skitbrasvensk dokumentär om sexhandeln med barn. Bara att ladda ner från nätet.
