Jag har efter alla dessa mensår jäkligt dålig koll på min mens. Dels för att jag varit på smällen så mycket, dels för att jag har haft mens jäkligt lite eftersom jag haft hormonspiral och då HELT varit utan mens! Så nu är jag liksom inte beredd. Särskilt inte när mensen dyker upp några dagar före the big Day. Hur mörkret plötsligt sänker sig över ens så kallade liv. Och även om man anar vad det beror på så kan man ändå inte skaka av sig känslan av det stora, svarta hålet!!!! Varför leva? Varför leva med där idioten? Varför konspirerar barnen? Bor det ett galet troll under sängen? Och man gråter och ynkar och ringer till sin älskade och ryar om utbrändhet och behovet av semester och att bli sedd och man spyr på november och ringer sin syster och gråter, jamar högt. Barnen blir oroliga, "Är du sjuk mamma"? Och i typ 32 timmar är allt svartare än tjära! Så ooops! Mensen dök upp som ett brev på posten och sakta men säkert börjar konturerna på kanter, det svarta få färg och pms-monstret har bara tio armar i stället för hundra. Och man vet ju. Att kompisar som Hannah och Karin har det här och får ta hjälp, men man själv?????? Så läser man på hur många som har feta promen med pms-döden. Flera hundratusen varje månad och det är så jävla sjukt!!!! Hur gör man? Är det antidepressiva som gäller? Motion? Huvet under täcket? Puss på er från mensmonstret
