Jag har fortfarande inte sett SVT-dokumentären om före detta barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren. Tydligen ska den vara både varm och saklig utan att döma eller komma med några pekpinnar eller domar. Kontroversiella Anna Wahlgren får försvara sitt dåliga rykte på bästa sändningstid och det skapar så klart sympati. Bra så! En människa är inte bara sina misstag och alla ska få chansen att säga förlåt, göra om och göra rätt. Men är det synd om en av våra mest omskrivna och förut så aktade författare inom ämnen som barnuppfostran och sömnmetoder. Jag personligen har svårt att känna överdriven sympati för henne även om jag gillar vissa delar i Barnaboken (även om jag tycker det finns en outtalad ilska som genomsyrar budskapet). Jag har träffat Anna Wahlgren vid några tillfällen och blev påverkad av hennes pondus och karisma, men det ursäktar inte att hon samtidigt som hon berättat för hela världens föräldrar ska natta sina barn och uppfostra dem, varit en despotisk och självupptagen mamma med svåra alkoholproblem som hon uppenbarligen blundat (blundar?) för. Anna Wahlgren har levt mer gränslöst än många andra och har trots att hon fått tydliga indikationer och berättat för sig (och själv märkt får man hoppas) att hennes barn farit illa. På ett helt egenpåhittat sätt har hon år efter år använt sig av uppfostringsmetoder som varit minst sagt uppseendeväckande. Om ni läser hennes dotter Felicia Feldts bok, Felicia försvann", så kommer ni mörkna! Isolerad galenskap som lurar runt hörnet under ögonblick som skulle varit högtider. Jag vet av egna erfarenheter att det inte är lätt att vara en stark mamma med känsligt hjärta, eller en "knasmamma" som Sanna Lundell skriver om i sin text om Anna och sin mamma (läs här http://www.sannalundell.se). Alla människor, man som kvinna, har både fina och fulare sidor. Det är den mänskliga naturens biologiska öde. Jag har självt levt i en dysfunktionell relation där jag insåg att barnen inte hade det optimalt. Att påstå att människor som fokuserar mer på sig själva och sina problem, vilka det än må handla, än på barnen, är inte de bästa föräldrarna. Det vet jag av egen, dyrköpt erfarenhet. Under försvårande omständigheter som missbruk, psykisk ohälsa, dåligt ritad karta från den egna barndomen, stress, ekonomisk eller annan, är det lätt att brista i sitt omdöme när man lever under press och tampas med sina egna personliga demoner och bristen på stöd. Kanske har man det svårt ekonomiskt eller har sjuka barn. Det finns så klart förmildrande omständigheter i många situationer. Även för Anna Wahlgren, men ändå. I landet vi kallar Sverige, som Anna nu lämnat för ett nytt liv i Indien, har man alla möjligheter i världen att få hjälp och stöd både med både sin psykiska ohälsa och sina alkoholproblem. Även om jag vet att det är en snårig väg att gå mot adekvat hjälp så finns den ändock inom räckhåll. Det är varje människas plikt att be om hjälp och även deras rättighet att få hjälp. Det tror att en kvinna som är så påläst som Anna Wahlgren vet och visste. Förstår även rösterna som höjs för män i allmänhet och genimän i synnerhet, som betett sig spm arslen och suputer, inte behövt bära vare sig hundhuvuden eller behövt emigrera, men med all respekt så skiter jag i om det är en kvinna eller man som brustit i sitt föräldraskap . Det handlar om ansvar. Och det där ordet som jag och så många andra med mig väntar på att få höra och det är det svåraste av dem alla: nämligen förlåt. Att man var full är ingen ursäkt. Inte heller att man var kär. Men mitt svar är ändå att det är synd om Anna Wahlgren, men att som det är mest synd om den som förtjänar respekten att bli lyssnad på och betrodd är Felicia Feldt. En splittrad familj är alltid en stor sorg, men till syvende och sist är det Felicia som är den viktiga eftersom hon är den som vittnar om barnets upplevelse. Den respekten visar man henne inte om man som i Camilla Läckbergs fall skriver att Anna Wahlgren år välkommen hem till henne närsomhelst, som ett försvarstal för en kvinna som utgav sig att vara någon med ideal som hon själv inte kunde leva upp till.
