Nu ger jag mig in i "feministbråket" som "rasade" förra veckan mellan Sanna Lundell och Cissi Wallin. Sanna sa att hon inte ens skulle "öppna" datorn på ett år om hon blev gravid igen. Cissi var ju tveksam till om hon verkligen skulle vilja vara mammaledig på det sättet hon först antagit. Nu är det ju så här att ingen av dom här två tjejerna har ett vanligt yrke, med 9-5 som utgångspunkt. Dom har en chef: sig själva och kan gladeligen ta med sig sina kids på jobbet, tv, tidning mm utan att en endaste en rynkar på näsan. Det finns ofta assistenter eller frilansande kompisar, pappor, barnflickor etc som kan rycka in under tex en tv-inspelning. En sjuksköterska, lärare, kontorist eller busschaufför kan inte ta med sig sin gullegris och sätta tex framför sig i knät på bussen. Så redan där tycker jag att "debatten" faller platt. Själv var jag ledig 15 månader med min första bebis. Jag hade inte en tanke på att ens tänka på jobb. Jag njöt som en sköldpadda i solskenet och skulle inte ha bytt ut min mammaledighet för allt smör i Småland. Sen kom bebis två och jag började jobba lite grann när han var sju månader. Jag stressade som en blådåre och det slutade med att jag tappade hår på grund av att jag stressade. Tog det lugnt istället. Bebis tre hade jag mitt drömprogram framför mig och började jobba när han var åtta veckor. Bebisen och nannyn (min bästis) var med och hjälpte till. All inspelning gick i vår takt och jag tyckte att det funkade bra! Bebis nummer fyra. Mathias har varit pappaledig fram till nu och jag börjar vara mammaledig. Tyvärr har Bobo inte tagit flaska så det har varit en del pussel plus att jag har tre barn till. Dessutom har jag en lyxig situation, kan ta med bebis på jobb och möten. Klart att man har skuldkänslor ibland, men jag försöker att tänka att " nu fick du din jämställda man var glad!" Försöker ta undan dator och telefon. Jobbar igen på kvällar för jag tycker så mycket om mitt jobb och det händer så spännande grejer just nu. Sen tycker jag att det är märkligt att det är sån hets att man som artist att man måste (Charlotte perelli) stå på scen tre dagar efter att bebis har fött. Eller à INGEN är så oumbärlig. Dömer ingen, men känner inte någon som ångrat mammaledighet utan jobb. Pratade med Sofia Wistam som sa att hon inte minns så mycket av sin mammaledighet för att hon jobbade så mycket. Sånt är lätt att ångra. Borde vi inte ta reda på vad den här hetsen beror på? Ingen tror väl på allvar att man blir bortglömd för att man är borta ett år? Eller handlar det om mammaegot? Vill vi både ha kakan och äta upp den. Men kontrollen över hem, amning, barn och jobb har så klart att pris och den stavas kvinnofäll. Men är det så att vi har gillrat den själva? Vad tycker ni? Vad gjorde ni?
