Jag har läst den här texten av David Eberhard. David, som jag springer på då och då är en lysande psykiatriker och briljant författare, och den här texten om våra bortskämda ungar som blir kvävda av våra föräldrar är spännande och provokativ. Jag tycker att David har både rätt och fel. Läs här:http://www.expressen.se/debatt/sluta-spring-pa-var-eviga-skolavslutning/ När man har fyra barn så måste man sänka ribban för att inte gå in i den översociala förskola/skolväggen. Man kan inte vara Laila Bakar, Ernst skålar och Martin Timell bygger fågelholkar 24/7 när man har fyra barn på tre olika skolor/förskolor. Det faller på sin egna rimlighet. Däremot tror jag mig känna att barn, likväl nu som för 20 år sen, känner sig trygga och extra älskade/uppmärksammade i deras liv och vardag vilket skola och förskola faktiskt är. För två år sen var jag på ett jobb utomlands och kunde inte gå på killarnas skolavslutning. Bjussiga vänner skickade bilder på pojkarna med blomsterkransar på huvudet och glada leenden. Men det kändes i mammahjärtat att jag inte var där när sommarlovet gick på första dagen, när dom sjöng Idas sommarvisa i kyrkan eller jublade när dom fick medalj. Dom kände samma sak. Nu är jag och pappan separerade sen snart tre år tillbaka och jag träffar dom halva sommarlovet. Två veckor och dom kommer tillbaka in mitt liv för alltid annorlunda. Jag vänjer mig vid det, jag vänjer mig inte. Det var inte så det skulle bli. Så David, förutom att jag håller med om skenande kalas, vilket jag för övrigt tror är mestadels ett störrestadskomplexfenomen (kommer ihåg våra godispåsar på trädgårdsplattor) så tror jag inte att den rätta vägen är att hålla oss utanför våra barns liv. Min 13-åring ger mig smalare och smalare axess till sitt liv. Är lycklig som fan så länge jag har fri passage till hans bröder. Så nej, att lämna barnen ifred är en dålig idé, att sluta behandla dom som småpåvar utan krav på motprestation är kanske något dom flesta av oss borde överväga...
