På sex dagar har jag blivit lite av en expert på att göra nästan ingenting. Första dagarna kröp det lite i kroppen av att äta frukost, fika, gå på promenad, basta, äta god middag, ta ett glas vin, äta skumgummitomtar, lyssna på farfar, kolla på dåliga filmer, ja ni fattar. Men sen hamnar man i den där omtanken från sina svärföräldrar och i oxfilé-koma och all rastlöshet försvinner. Man börjar liksom längta efter hallongrottorna redan efter frukost. Och någon hjälper hjälper en med ens bebis och allt är fint och städat och mysigt. Och nu när vi ska åka hem känner jag mig lite orolig. Hur ska det bli när vi kommer hem? Vem sätter på bastun? Säger att det är -20 ute?Vem gör godaste efterrätten och säger att vi har världens gulligaste bebis? Att vara hos svärföräldrarna är lite som att vara på BB. Man undrar hur man ska klara sig själv när man kommer hem.
