I fredags kväll. Mellan akt 1 och 2 av vår show i Västerås ser Anitha plötsligt ut som ett spöke, "Avicii är död!" "Va?" Det kändes helt overkligt. Där stod vi på scen och skulle vara roliga om fem minuter samtidigt som världens sorgligaste nyhet dök in i logen som en bomb. Calle och Lova. Tim Bergling. Så sjukt ung. Bara 28 år och nu. Inga fler magiska låtar, en familj i spillror och en jävla bransch som äter upp sina guldkorn. I längden är det få som orkar med pressen att axla det uppenbara att man blivit en halvgud. Någon som ska frälsa en hel värld med sin musik. Till slut måste man ta till något som lindrar. Alkohol, droger, sex, träning, tabletter...bara något som dämpar ångesten tillfälligt, en drink som lugnat nerverna. Inom beroendetermer kallas det självmedicinering. För Tim blev räddningen mot skenande nerver och panikångestattacker alkoholen. Har ni sett dokumentären om honom i SVT? Det är så att man vill skrika "Snälla ta bort honom från den där helvetesvärlden!" Men the show must go on. Det är för mycket som står på spel. För många som vill ha sin del av guldstoftet. I bilen på vägen hem spelar alla radiostationer Aviciis musik. Instagramflödena svämmar över av kondoleanser. Anitha och jag sjunger med i "Hey Brother" och jag liksom bara ryser. Dels för att allt är så jävla orättvist, dela för att jag plötsligt inser hur många av hans låtar under så kort tid betytt så mycket för mig personligen. "Wake me up"? "Levels", "Hey brother" och "Lay me down" kom alla ut samma år som jag separerade från mitt ex. På en och samma år ett vidrigt år och ett underbart år. Tillsammans med musiken kom livet och glädjen tillbaka! Jag ringer min 15-åring som är hemma hos en kompis. Plötsligt förstår jag. Det spelar ingen roll. Inget spelar någon roll om man inte har sina barn. Klarar inte ens sätta mig in i känslan av att förlora sitt barn. Någon som en hel värld tagit ifrån en. Ossian. Snart ute på egna ben i världen. Akta dom som försöker utnyttja honom. Jag kommer komma efter som en blodhund!!!! Hela helgen har varit Avicii-land i Stockholm. Överallt har musiken strömmat som en enda lång kärleksslinga. Ut från bilar, restauranger, klubbar, caféer, köpcentrum... På middagen hemma hos Calle och Jenny igår var det typ det enda vi pratade om. Hur blev det så här? Vem kunde ha räddar honom? Kunde någon det? Tim var arbetsnarkoman, superperfektionist och han mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Som upplagt för en katastrof. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och drog och alkoholproblematik utan skam, skuld och hysch hysch. Vi måste se till att människor som mår dåligt får adekvat hjälp och inte hamnar i klorna på människor som inte bryr sig om att man är känslig eller svag. Vi måste se efter varandra, inte titta bort. Psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst. Måendet är inget vi kan skjuta upp. Män mår allt sämre i Sverige. Kanske handlar det om att det har blivit mer okej att prata om, kanske har män inga verktyg att använda sig av eftersom många killar blir uppfostrade att inte vara veka. Avicii försökte inte smyga med att han hade problem. Han var en sån förebild på alla plan. Inspiration för miljoner. Jag tänker på Tims familj. Sänder all kärlek. Nu ska jag köra Dante till fotbollen och pussa pussa honom.
