Att ens barn skulle försvinna är så klart varenda förälders största skräck. På en sekund har livet förändrats till en mardröm. När jag och Sanna var i Portugal i höstas var vi i byn där Madeleine kidnappades. Hur lever man vidare när ett barn blir bortfört utan att man har minsta aning var som hänt. Alla tankar som farit genom mitt huvud om hennes öde genom åren, tänk dig då hennes föräldrars tankar. Alla vidriga nätter med sömnlösa timmar och bilder som jagar förbi. Har fått den där panikkänslan på stora shoppingställen några gånger. När man vänt sig om för att plocka ner nåt i köpvagnen och så vips! borta. Lokalsinnet har fört en till godishyllan eller tidningshyllan där en liten gynnare stått med en geléråtta dinglande i munnen. Men sekunderna dit, virriga tankarna, paniken: jag ska bli moder Theresa, jag ska rädda sälar, Gambias tigerungar, brassarnas regnskog, jag ska aldrig mer äta godis eller svära i hela mitt liv. Bara bara min älskade unge är här! Blev så lättad när barnen i Vällingby hittades igår. Inlåsta i någon skrubb hela natten, men ingen fara. Ingen kidnappare! Lycka! Men hur skyddar man sina barn bäst? Mot fula gubbar? Taskiga kompisar? Kränkande social media? Flickvänner som tröttnat? Gode Gud om jag bara hade svaret.
