Är i italienska alperna och firar påsk. I går morse vaknar vi på vårt underbara hotell och öppnar dörren för att se fyra påskägg ligga utanför på stenarna. Påskägg dom dom tagit med sig hem från Sverige! Så jäkla gulligt! Bobo var lite krasslig så vi hängde på hotellet hela dagen, det var då jag tänkte att Gran Canaria kanske varit skönare...men idag har vi turats om att ta varandras ungar i backen och jag har åkt flera åk! Älskart! Sen hängde vi i byn och afterskiade lite. Mys! Nu har vi precis ätit så härlig middag på hotellet och pratat om drömresor och ställen vi älskar! Nu ligger jag i sängen och läser Facebook-uppdateringar och hör människor skratta utanför dörren. En bekant skriver att hon är ensam i skärgården, att alla andra är där med någon och hon känner sig ensam. Jag kommer ihåg en påskz ganska nyligen efter att min manna gått bort. Alla var bortresta. Pappa och jag hade ingen kontakt. Solen sken och det luktade asfalt. Spelade Blåjeans med Kent tiden gånger och kände mig ensammast i världen. På påskafton blev jag hembjuden till en arbetskompis och hennes kille. Bara att få känna gemenskap, det är det viktigaste. Med vem spelar inte då stor roll! Stor kram till dig Oliviera som skrev om dun ensamhet. Det är modigt och viktigt och inget att skämmas för. Vi måste alla hjälpa varandra att känna oss mindre ensamma. Det är många som sitter ensamma. Glad påsk!!!
