Vi är pepp. Vi ska på avslutningsprogrammet på Allsången. Alla ska med utom tweenien, "Jag kollar på er på teven". Chockrosa hörlurar införskaffade för 179 buppelinos på Teknikmagasinet. Precis när vi ska gå ska Dante måla naglarna. Som att det vore hans livs viktigaste händelse. Ok. Vi målar. Ena handen lila. Andra svart. Mycket färg utanför. Jag klär på Bobo i hans nya kostym (spana in Tiny Universe, så finbusiga kläder). Ossian påpekar att Dante har läppstift. "Mamma jag får inte bort läppstiftet". Dante har målat läppstift med nagellacket. Jag börjar svettas. På vägen till VIP-ingången börjar M svettas. "Tänk om Bobo börjar gråta mitt under sändningen. Då kan du inte gå någonstans. Då kommer hela svenska folket se mig springa ut med en skrikande unge. Är det här en bra idé?" Övriga är överens om att det är en superidé. Vi kommer in till våra platser. Det fattas en plats. "Jag kan sitta med dig och Bobo" menar Dante. Presstjejen får veterandamerna att flytta till vänster. Musiken börjar! Petra sjunger "Stockholm i mitt hjärta". Dante och Ilon slåss om sånghäftet. Dante vill amma. Mathias käkar är stela. Nu börjar till och med jag undra om det här var en så jävla bra idé. Men sen börjar John Martin sjunga som en dröm och Bobo diggar med hörlurarna och killarna sjunger med broderligt med dansbandshäftet. Petra är magisk och allt är lite som en dröm. Barnen skuttar av glädje. Mathias har ont i käkarna. Bobo är hur cool som helst. Kvällen avslutas på Folkets kebab och Mathias är kär. I Petra. Livet som småbarnsmamma!
