Jag är hemma igen efter en fantastisk helg på bokmässan. Böcker är en stor stor del av mitt liv. En av mina största passioner. Att åka dit med Sanna, Hannah och alla andra kompisar/kollegor och dessutom ha en egen bok är så göttigt. Så kul att föreläsa och signera böcker och träffa alla ansiktslösa köpare och fylla i deras konturer. Så försöker man få ihop det. Så försöker man ordna kalas, fotbollsmatcher, nya familjekonstellationer och gamla för att mammaskulden ska hållas i schack. Man dricker lite skumpa, hänger med roliga människor, både mammor och pappor för övrigt och dör några dagar och kvällar är man intellektuell vuxen. Men man släpper aldrig taget. Ringer hem. Checkar av matchtröjan, spelkalaset, barnvakter...så på vägen hem ringer en ynklig nio-åring och har ont i huvudet och vill ha mamma. Och man sitter fast på ett tåg och är trött och mammaskulden börjar sippra ut genom alla porer. Mammaskulden tar sina obarmhärtiga händer och trycker till över bröstet och täpper till all glädje, "mamma kommer snart och hämtar dig i taxin älskling". Lite snörvel och "puss". Och snabbtåget har för fan snigelfart och hjärtat snabbtågsräls. Är det värt det? Vilket är priset jag får betala? Varför dumpar kvinnor och män så sällan skuld på papporna? Vill vara duktig pappa. Slippa få skit av exet. Slippa känna mig som Kerstin Thorwall. Jag gör mitt allra bästa. Det räcker inte alltid ända fram. Men jag gör alltid mitt bästa.
