Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig. Det var läskigt! Jag var till och med tvungen att förbereda mig med den sista måltiden igår: pizza, chips med dipp och bilar. Ni vet hur det är. Man är så trött. Man ammar och står i. Man piggar upp sig med sockerkärlek och det funkar - en stund. Men nu, ett år senare är mammaparentesen spräckt och det är dags att bygga upp sin gelékropp igen. Och ni vet ju. Det gör ont och tar emot, men sen: vilken liten endorfinlycka! Trots att min rumpa nu transformerats till en plattfisk. Hur gör man? Beyoncé!!!! Ring mig för hilvite!!!
