Nu bor ju inte alla människor som läser bloggen i Stockholm, men ni som gör det eller är på väg hit passa på att gå till Fotografiska vid Slussen. Jag älskar att vara där. Har alltid varit fascinerad av fotografier. Hur ofta stod jag inte framför ett gammalt foto på släktingar hemma hos mormor och tänkte på hur deras liv var, just då i ögonblicket som bilden togs. Var dom glada, hungriga, begränsade, sorgsna, utarbetade, gravida, hunsade, älskade...så många gånger som jag efteråt stått framför fotografier och drömt mig in i deras vardagsliv. Jag kan älska fotokonsten för att den är så direkt och samtidigt så mångbottnad. Konst är ju lite som musik, som betraktare eller lyssnare vet vi direkt om vi gillar en låt direkt. Samma sak med konst tycker jag. Däremot kan det vara svårare att förklara varför vi tycker om det. Man kan ju uppskatta saker utan att förstå det. Även om (bra) konst är komplex måste man inte vara konstkännare för att tycka att till exempel Van Goghs solrosor är vackra. Det finns ju alltid flera tolkningar av allt! Det som tilltalar ens liv just då, saker man varit med om, vårt känsloliv, våra värderingar, kanske förmågan att ta till oss saker? Jag älskar konst! Både fotokonst och klassisk konst, modern och konstig, komplex och annorlunda. Konst sätter igång nånting i mig som strösslar över i vardagen. Att gå på museum är det sexigaste som finns. Mörker/ljus, abstrakt/konkret, verkligt/overkligt. Att försöka klura ut vilka dolda budskap, referenser, känslor personen bakom har målat/fotograferat är ju skitspännnande! Även om man är på dåligt humör krävs ju faktiskt någon form av motprestation och känsla. Det funkar inte att köra död-sill-spåret när du tittar rakt in hjärtat och själen på någon annans komplexa innersta. I fredags var jag och M på Fotografiska och spanade in nya och pågående utställningar. Coola konstnären Nygårds Karin Bengtsson ställer ut sina otroligt spännande bilder. Hon har två små barn, bor på en gård i Skåne med sin möbelsnickare man. Lever sin dröm. Det märks att hon har jobbat på teatern. Varje bild är som en scen tagen ur en film eller en pjäs. Jag tänker på Utvandrarna, Picasso, Edward Hopper, Ingmar Bergman, Munch Hitchkock, min egen syster. Motiven i bilderna är ofta ensamma människor som vänder sig bort från kameran och verkar fundera över livets klurigheter. Karin förklara själv att hon är intresserad av människans förhållande till rummet. Varje bild är som en iscensättning och Karin letar på secondhand, målar om rum och är ständigt på jakt efter nya grejer som kan skapa rätt stämning. Bilderna är som suggestiva små sagor som har flera ytor och bottnar, tycker jag. Som bilden på dom två kvinnorna som står i en båt och ser ut som att dom har förlorat kompassen. Till en början uppfattar jag bilden som uppgiven, övergiven. Men när jag har kollat på den en stund uppstår en annan känsla. Att dom här kvinnorna har tagit saker i sina egna händer och nu inför sitt nya val inandas en stund av oberoende och frihet. På väg mot nya mål. Med varandra. Bort från varandra. Gå dit och kolla själva vetja. Sen tar ni en smarrig lunch (man blir hungrig av intryck) och känner er så där sensuellt kulturella!!!! Puss
