Min äldste kille gick när han var 8 månader. Dom andra var typ elva månader. Kommer ihåg att det var så viktigt att ens unge var först med allt. Lite som att man skröt när ens unge var först med att gå, säga saker, sjunga sånger. Jag kunde typ bli stressad om Ossian inte var efter med grejer. Tänkte på det idag när Bobo och jag var ute och spatserade. Bobsan är ju inte så intresserad av att gå själv. Han behöver liksom inte. Har ju brorsor som älskar att klamra runt med honom och visa honom världen. Han är den lille kejsaren. Man bryr sig mindre om sånt för varje barn. Alla ungar är olika. Bobsan är lite som tjuren Ferdinand. Gillar att sitta. Vad gör det? Han går när han går. Skönt att bli coolare. 💛💞
