I dagarna har Dove släppt sin nya film, Choose beautiful, och jag har fått i uppdrag att fundera på vad det innebär för mig att ”välja vacker” och skriva en krönika om det och ämnet självkänsla. Lustigt nog pratade jag med Mia Törnblom, ”the queen of självkänsla” häromdagen och det slog mig det hon sa, ”Att självkänsla är som vilken muskel som helst, den går att träna upp!” När jag var liten, typ, 6-7, år brukade min mamma ta mig till frisören. Jag skuttade in till Birgitta på ”Klipp till” med lite vildvuxet hår och kom ut tjugo minuter senare i nyfilad kastrullfrippa. För er som inte vet hur en kastrullfrippa ser ut är det bara att plocka fram en kastull ur skåpet, modell äggkastrull, sätta rätt ner på huvudet, och klippa till. Gärna med en lite slö sax för bästa resultat. Resultatet blir någonstans mellan Jim Carey i ”Dum & Dummare” och Gustav Vasa. Det här var en ganska poppis hårtrend när jag var liten. Att ha jag inte skulle vara snygg eller trendig i min potta var inget jag funderade särskilt mycket över. Hela mitt liv var ganska unisex. Mina skönhetsideal formades varken av Barbie eller softade superkroppar i reklamfilmer på tv. Dom vackraste människorna jag visste var också dom jag tyckte allra mest om. Minna, som var adopterad från Kina och hade mörka ögon som ingen annan och världens roligaste påhitt i blåjeansen. Hasse, som bodde i första radhuset efter korsningen och hade slängigt sommarhår, slitna Levisjeans och en stump till arm. Han var min första kärlek och det vackraste jag hade sett. Och så mamma såklart. Min mamma var alltid den vackraste människan på jorden. Även när hon kom in genom dörren en dag i morotsfärgat hår och jag sa att, ”Du måste ha gått in i fel hus!” Ingen jag kände pratade om ”tjocka lår” eller strävade efter Gisellerumpa. Det fanns till och med människor som gick på gatan och hade grått hår. I min bransch handlar så klart mycket om hur man ser ut, att man har rätt stil, rätt look, rätt mått. Jag har medvetet stått utanför den värsta hetsen. Har varken tid eller lust att ägna för mycket tid åt att se ut som någon annan. Jag gillar min näsa, även om den är i vägen ibland när jag hånglar med min man. Jag är otroligt stolt över mina ben som kanske är en aning krokiga, men annars precis som min mammas. Mina bröst har ammat fyra underbara ungar och har blivit så där lagom skönt hängiga som dom fick vara på 70-talet. Det har hänt att jag haft storlek 42 i jeans, det har hänt att jag har haft storlek 36. Dom enda gånger då jag har haft ett överdrivet intresse för mitt utseende är när jag mått dåligt och självkänslan varit låg. Att dölja ett brustet hjärta med en för smal kropp går inte vidare bra; huvudet blir så tungt. Vad är vackert och vem bestämmer det? Mina barn tycker att jag är vacker. Dom förklarar det på barns sätt, ”Mamma du ser ut som en lärare från 1700-talet när du har lockat håret”. Fine med mig. Jag ser gärna ut som trollemor om människorna jag älskar tycker att det är vackert. Att omge sig med ett gäng som tycker om dig för den du är får vem som helst att lysa som en midsommarmorgon. //
