Jag och Tilde Fröling pratade in det här i sminket till mamagalan. Det här att man aldrig vänjer sig. Att dom nya barnen inte förstår. Precis när man hunnit ifatt, går i samma cirklar och talar samma språk är det slut. Sen kommer en annan sorts vecka. Hjärtat hoppar in och ut. Stänger lite för. För att man ska orka att förstå varför det blev så här. Klart att det är skönt ibland. När man bara har en liten, när man vill äta chips och kolla på Homeland. Jag kommer ihåg en intervju med Tilde de Paula, " Man ligger i fosterställning och gråter efter barnen". Livet är ju bra, men på nåt sätt meningslöst utan dom. Snart är dom stora och man hann inte med. I torsdags hummer, romantik och bebis som sover. Städat. Lite musik. I går: sju barn, tacos, grejer på golvet, bandy, skratt och tårar. Varför pratar vi inte mer om det här? Varför är det så tyst? Vänjer nu er?
