Jag har en föreläsning som heter "En bläckfiskmammas bekännelser". För ett tag sen tog en fotograf en lite tokrolig bild på hur jag ser ut med mina åtta armar. Jag har en väldigt fin bläckfisk-dräkt i rosa och i varje arm har vi tejpat fast en pryl. En visp, en blöja, en sked en mobiltelefon...ja ni fattar! Bläckfiskdräkten ska symbolisera hur duktiga vi småbarnsmammor är på att multitaska, "Titta! Vi kan göra tusen grejer samtidigt." Jag har fyra barn mellan 0 och 12 år. Ibland är jag på toaletten så länge att mina barn undrar vad jag gör, "Sluta dra i dörren, jag är på SPA", brukar jag väsa medan jag står och kollar efter kluvna toppar i spegeln. Eller sitter på toa (och så klart torkar ur handfatet samtidigt). Det gäller att maximera sin tid, eller hur? Det är därför bilen blir ett perfekt kontor. Ringa, ringa, messa, maila när man sitter i bilen. Ringa messa, maila när man väntar på barn på kylig fotbollsplan, när man hämtar utanför skolan, fryser rumpan av sig utanför korvmoj - ja ni fattar! Det gäller att utnyttja fritiden, eller hur? Så där höll jag på också. Messade hej vilt i bilen. Till slut var det barnen som reagerade, "Mamma, du kör ju jättedåligt. Du åker ju in i dom andras sida av vägen." "Gör jag". Så insåg jag att så gjord jag jämt. Messade tandläkartider till exet. Messade gulliga ord till nya kexet. Messade om fredagen tjejmiddag. Var ofokuserad. Var (nu när jag tänker efter) en livsfara i trafiken. När vi åkte vidare fick jag hjärtsnurp, andnöd och skämskudde-öron. Här hade jag åkt runt med mitt livs mest värdefulla skatt och betett mig som ett arsle. Mot andra trafikanter. Mot mina barn. Jag fattar inte att det inte snackas mer om det här?! Sms-faran i trafiken. Visst, småbarnsföräldrar, chefer, busschaufförer, bagare; vi lever alla ett liv där hjulen snurrar fort, men handen på hjärtat: så bråttom kan ingen ha att man utsätter sina medmänniskor för livsfara. Nu messar jag mina "livsviktiga" meddelanden i korvkön. Och på toaletten så klart. På mitt SPA råder inget mobilförbud.
