Ibland får jag frågan "hur orkar du ta med barnen överallt?" Det är klart att dom inte är med överallt, men ganska ofta. Som på Anithas releasefest på nya boken "Alla mina liv" häromdagen. Då var ju Frasse och Bobo med och kalasade. Tror inte riktigt att jag har förstått att Frasse har förvandlats till en lite Duracell-kanin. Plötsligt är han överallt. Eller ingenstans. Han är så olik Bobo. Så sjukt framåt. Allt han ser är ett berg som han ska bestiga. Klättra upp på. Ta sig över. Titta i. Äta upp. Hälla ut. Ta sönder. Bobo framstår som en räddhågsen pensionär i jämförelse. "Det är farligt mamma". Vanlig kommentar från Bobsan. Han gör riskkalkyler. Han kollar läget. Han tar inga onödiga risker. Till skillnad från Frallan som inte ser någonting som en risk. I morse försökte han dyka ner i toaletten. Han åt lite tvättmedel till frukost och hann rymma ut i trapphuset eftersom han var sugen på att åka hiss. Ja ni fattar. Men tillbaka till frågan. Varför tar man med sig barnen på vimmel? (När ingen annan gör det). 1. För att man kan. 2. För att man inte har barnvakt. 3. För att det ser så bra ut på pappret. 4. För att den man älskar ska få vara ensam hemma utan turbofart. 5. För att man vill att saker och ting ska gå lätt och enkelt. 6. För att spara pengar. 7. För att det faktiskt är mysigt att ha med barnen på grejer. 8. För att man vill ställa upp för en kompis som gjort något bra! Sen är det ju ofta så med barn att det alltid börjar jäkligt bra. Klockan är lite tidigare. Barnen tycker att det låter kul med fest och är samarbetsvilliga. Sen börjar molnen hopa sig på himlen. Det finns inga roliga saker att klättra på på bussen. Barn (Frasse) tror att man lätt och ledigt kan gå runt på bussen utan att ramla. Barn (Frasse) vill äta på andra barn på bussen. När man kommer fram till den "roliga" festen har dom andra smågrisarna gått hem eftersom punkt 7 inte stämde. Det finns inga roliga saker att leka med eftersom det inte ska vara barn på festen. Och det finns ingen mat (förutom vuxensushi och nån sorts sjögräschips...Så det hela slutar med att man jagar barn, resten av festen jagar ens barn och sen snor man småspringandes en bok, "Alla mina liv" (heja Anitha!) och ramlar in på Mac Donalds och sen försöker man få tag i en taxi men det finns inga med barnstol, så man tar bussen med en skrikande 1-åring som försöker hoppa jämfota över sätena. Till slut är man hemma ä, svettig som efter ett gympass med D-Flexx, och mannen bara "Var det mysigt?" Då vill man kasta tomater. Småbarn och premiärer ÄR ingen bra kombo. Ska inte glömma det...Nu är det snart show i Nässjö med Anitha och Jossan! Vi tog bilen. Anitha körde. Det skakade mycket. Glad att man lever... hehe Puss o kram!