Många jobbar ju hemifrån. Jag är frilans. När jag inte skumpar runt så sitter jag hemma och jobbar. Har till och med låtit bygga ett specialritat skrivbord. Där ligger det tvätt. Och några kenyanska masker. Say no more. Det finns en djup problematik med hemmajobb. Om man heter Horace Engdahl och är gubbe utan pryttlar så kanske det kan funka. Men det funkar INTE när det ligger tvätt som ska sorteras, räkningar som ska in, mat som ska in i kylen, och har ni tröttnat??? Man flyttar fokus från jobb till privat. Ibland för att man är en slö ko som hellre idisslar fotoalbum än skriver bokidéer. Säger inte att det alltid är så. Men just nu. I denna minut. Dessutom är karln hemma. Se själva. Han ska till lampfabriken efter tolv. Men nu sitter han där och STÖR!!!! Inte för att han säger något. Men han är en UPPENBARELSE. Och då menar jag inte nån Jesusfigur eller first lover eller bollplank. Han sitter bara tyst som en elefant och tar plats. Det stör mig. För jag vill prata lite. Kanske gå förbi och snatta en puss. Prata om hur härligt vi hade det i somras. Orera kring ladans varande på landet. Men precis då måste han fokusera. Eller flytta bilen som vilken tråkig arbetskamrat som helst. Funderar på att avskeda han. Men vem är jag att göra sånt. Vi är ju båda anställda av AB Familj och hittills är det ju inget jobb man blivit särkilt full i pungen på. Jag känner några som gör allt ihop. Jobbar med gemensamt företag, går på bio, semestrar. Köper grejer. Firar barn. Dom verkar superkära efter 30 år. Märkligt. Kanske ska ge min nya arbetskamrat en chans. Bjuda han på lunch? Ge honom en omgång i sängen (är det O.B. på den?) Gör en pro/con lista medan jag tänker på det: Pro arbetskamrat med sin man i hemmet Man kan ligga på arbetstid Man kan klunsa om vem som hämtar på föris Man kan dela på lunchen om man har dåligt med pengar Man kan fråga om "de här tapeterna passar inköpet?" Under arbetstid Man kan ha kontoret på toaletten Man kan upptäcka att ens snubbe är snygg när han snacka business Vet inte
