Okej så här! Det började som en gullig grej. Bobo hade plötsligt lärt sig att sätta på sig skorna själv och kom med vår skor med orden "Med!" Svensk översättning "Nu ska ni följa med" eller "Gunga!" Svensk översättning "Vi ska till parken och gunga i minst två timmar". Åh jag och mannen var så stolta, "Han är ju inte ens två och kan sätta på sig skorna och dessutom har han en sån stark vilja". Men nu är det inte lika gulligt. Bobo har blivit gungberoende. Han kan gunga och kräver att få gunga minst två timmar om dagen. Det har blivit hans drog. Hans rush. Han vaknar mitt i natten och hojtar "gunga!". Han vaknar direkt efter dagsvilan och pustar "Gunga!" Hela hans liv går ut på att gå till parken. På morgonen springer han som en jagad kanin förbi dagis, "gunga!" Och efter dagis vägrar han gå hem, "gunga!". Vi gungar och gungar och han skrattar och hojtar och allt är toppen. Men sen finns det ju ett liv utanför parken. Behov som mat, toalett, läggtider... Men inte för gungkungen. Han lever på luft. Bara det finns en gunga. Vi känner oss som världens elakaste päron när vi "tvingar" hem honom. Mutor funkar så där. "Vill du ha en glass Bobo?" "Nä! gunga!!!" Funderar på att anställa en professionell gungare innan jag blir utbränd med tennisarmbåge. Eller har ni nån bättre idé????????
