När jag var 8 år kunde jag inte "leva" om jag inte fick den tidens myshusdjur - den vandrande pinnen. Så det fick jag. Tillsammans med ärvda fiskar, hamstrar, lysmaskar som jag fångade, mörtar (som jag fångade) en och annan bortsprungen kattunge levde jag ett liv i radhuset i Vårsta, som påminde lite om ett mindre träigt Noaks ark... Nu på Anja och Marcus bröllop i lördags "vann" Mathias en vandrande pinne som pris i en rolig tävling. Nu har vi alltså en vandrande pinne som Bobo har döpt till "Apan" och vi googlar om mat, skötsel och såna grejer och inser att en så liten stillasittande sak kräver väldigt mycket omvårdnad. Är det någon av er som har en vandrande pinne? Hur mår dom? Visst kan dom göra barn med sig själva? Bobo är mycket förtjust vid sitt första (och enda?) husdjur så tips emottages tacksamt... Kanske är ändå en minihamster bättre. Eller en kanin. Har för mig att min vandrande pinne gjorde massa bebisar med sig och rymde en natt och gick in mammas och pappas sovrum. Där hittade den ett berg (min pappas mage) som den klättrade upp på och myste. Pappa blev ju på rätt omsytt humör, om vi säger så. Kram så länge. Måste köpa sallad.