[caption id="attachment_1033" align="aligncenter" width="640"] Karin Boye-skymning.[/caption] Alla sover här hemma. Men jag har svårt att sova. Himlen är som en tavla och minnen ur livet radar upp sig som små moln. [caption id="attachment_1035" align="aligncenter" width="640"] Mamma, jag saknar dig.[/caption] Tänker på min vackra, älskade mamma. På min älskade syster. Det har varit svårt att hitta en balans i allt sen mamma gick bort. Fuck cancer! Jag saknar henne varje dag. Jag behöver henne varje dag. Snart kommer ett nytt, sårbart liv i min värld och jag känner en jublande tacksamhet för denna välsignelse. För min älskade Mathias som gör allt för att jag och pojkarna ska må bra. Men jag är rädd också. Kommer jag att räcka till? Min kärlek är tusen meter lång och tusen meter bred, men det finns så många hål att stoppa den i. Våren är som allra vackrast nu och jag försöker hinna med att stanna upp och rusas med knoppar som brister och rosa himlar som aldrig skymmer på samma sätt igen. Vänner jag saknar, vänner jag vill finnas där för. Det måste finnas tid för alla jag älskar. Är så lycklig över alla dessa barn som växer upp i en värld som har så många brister. Låt oss se efter varandras små, låt oss aldrig mer behöva mista en åttaårig ängel för att orken tryter. [caption id="attachment_1034" align="aligncenter" width="640"] Yara.[/caption] Tillsammans är vi ansvariga för allas rätt till en lycklig barndom. Ikväll tittar jag på stjärnorna och hoppas att mamma och en liten rådjursögd flicka blinkar mot varandra. Ikväll ber jag för Yara, Bobby och alla andra som aldrig får uppleva sanden mellan tårna i sommar.
