Jag tänker ibland att det vore så fint om vi kunde se in i varandras ensamhet. Eller om vi kunde bestämma om att man känner sig ledsen, lite eller mycket så är det allas kollektiva ansvar att ge dig människan extra omtanke och kärlek. Ibland känner man sig ensam utan direkt orsak. Det är bara en plats i hjärtat som någon tagit en tugga utan att fråga om lov. Det skaver för saker och ting ligger inte på rätt plats. Lite så känner jag just nu. Jag funderar på hur man firar jul utan alla sina barn utan att gå sönder. Jag saknar min mamma, min pappa bor inte här och jag har ingen släkt direkt. Jag har mina underbara vänner, men mina rötter saknar varma sockor. Tur då att man både kan ät frukost och luncha med en bästis en grå tisdag som den här. Sanna, min kloka, vackra, smarta vän lyser upp decembermörkret. Och mina älskade smågangstrar. Bobo är hängig och har varit sjuk några dagar och småbrorsorna tar hand om honom, använder honom som AK4-gevär ibland men mest är det gos. Ge någon en hälsning ikväll. Se in i något ensamt hjärta! Följ ögonen och stanna upp! Hoppas ni har det bra och inte stressar ihjäl er! Puss o kram
