Jag och min älskling har ju mycket ”diskussioner” och tjafs om det här med ambitionsnivån på vår liv, våra dagar. Vi är faktiskt båda sociala sockor och älskar att umgås och hänga med andra rent allmänt. Det behöver inte vara så speziale, det räcker med lite skönt häng. Men så är det det där med ambitionsnivån. De flesta av mina kompisar är ju såna där partystjärnor. Superteam som tycker art det är kul att handla, fixa och göra sjutton rätter i sjutton timmar. Det hinner vi inte av olika naturliga orsaker. Men håller ni inte med om att det är svårt att inte bli påverkad av alla underbara hem i tidningarna överallt? Av alla matprogram, inredningsprogram och så vidare? Inredning har ju typ blivit viktigare för oss än att käka. Lite som när man gick gymnasiet och hellre levde på nudlar än att inte ha samma jacka som typ alla andra. Okej. Tillbaka till ambitionsnivån. Tycker ändå att jag har lugnat ner mig för varje barn. Dels har jag blivit tröttare. Dels har jag insett att ha 50 personer på 1-årsfest kanske inte är något 1-åringen bryr sig jättemycket om...Så jäkla många kalas som jag har ägnar timmar åt och sen varit ett urlakat skelett när gästerna kommer. Nu köper jag färdiga tårtor och mixar med hemmagjorda. Gör lite av en kompromiss. Men va fasen. Ibland måste man få härja loss med storfest även om det tar på krafterna! Just 1-årsfester tycker jag är lite speciella. Det första året i en människas liv. Det första året av kärlek - så värt att firas! Så bjuder jag in dom jag gillar och det är ju många. Så blir Mathias stressad över hur vi ska få plats, ”Din pappa och mina föräldrar kommer ju behöva stå upp!” Och jag blir sjukt irriterad och hojtar, ”Men det är väl ingen jäkla hårdrockskonsert heller. Vi får plats!!!” Så i lördags när Frallan firades var det mycket folk och ungar som levde rövare, men ändå - det är ju livet! Tysta kan vi vara i graven. Jäkligt länge. Om min älskade pappa, som börjar bli gammal, satt där med Frallan i knät. Båda i blå herrskjortor, haha. Och jag grät en smula och vi åt tårta och snittar och drack bubbel och jag hann typ inte ta en enda bild. Mathias och jag kände oss kära och alla var faktiskt väldigt nöjda och glada. Det blir som det blir och det är nästa alltid bra. Det handlar nästan bara om inställning! Eller hur? Sen snurrade jag ihop en håll käftenpasta av gamla rester i kylskåpet. Måste bara dela med mig: Typ 400 gram oxfilé. 1 färsk chili. 1 2 små röda paprikor. 1 stor lök 2 vitlöksklyftor 1 dl parmesan 1 basilika Salt peppar paprika curry basilika 3 dl grädde Miniklick fransk senap Fräs lök och vitlök och färsk chili Bryn oxfilén Blanda grädde parmesan och kryddor Häll över såsen och paprika, låt det sjuda i fem minuter och servera med spagetti! Extra parmesan, basilika och chili som garnering om du orkar!