Vi är på stranden i Alcudia. Ossian får se att det finns jetski att hyra. Han älskar jetski. Jag har fått agera medförare sen han var fyra. I Mexiko, på Kreta, Egypten...då var han liten. Nu är han större. Inte Frank Andersson-stor, men fan! På väg in i boyzone/manhood. Nu vill han jetskia. Måste ha med sig en vuxen. Sanna är inte särskilt intresserad (no shit), sen finns det liksom ingen mer. Vi står hos den gulliga killen som hyr ut jetarna. Klockan är kvart i sex. Egentligen är det för sent. Dom stänger sex. Ossian är tapper, "ok mamma, det är ok! Vi gör det en annan dag". Vi börjar gå på stranden och vi vet ju båda att det är sista dagen. Jag vill ju så gärna att han ska få åka, ni vet, när man vet att någonting gör dom extra lyckliga. Det är ju det man lever för. Alltid. Så jag vänder om och går fram till spanske gulliga killen och håvar upp 70 euro och han ringer sin boss och det är okej. Sen skjutsar han ut oss på öppet hav och Ossian gasar och vi flyger på vågorna. Jag är hal som en ål av solkrämen. En ål med lätt dödsångest. Måste vara tuffa mamman. Boff! Så halkar jag av. Slår i ryggen och tjong ner i havet. Ossian förklarar att jag måste hålla i mig bättre. Jag skrattar ihåligt. "Ingen fara!" Det är inte ofta, jag älskar att hänga med barnen. Cykla, åka båt, spela fotboll, men ibland längtar man efter semestrarna med den riktiga pappan. När man delade på ALLT! När det är min tur att köra glömmer jag pappan och kör på som en terminator. Killen med vattenskotern åker ifatt oss, "you have to drive around the coons, not straight forward!" Hehe. Efteråt är vi blöta. Ossian är lycklig. Den mångfacetterade mamman. Det är så det får bli.
