Bobo vaknar varje natt. Det är inget konstigt. Det är så småfolket funkar. Dom drömmer. Vill ha välling. Ny blöja. En litet barnsligt Youtube-klipp. Vatten...ja ni fattar! Bara det att jag är så satans trött. Först nyttjades jag som napp i 14 månader och nu ska jag vara passopp. Jag vill bara sova. Och jag är av åsikten att det är payback-time. Matthias har ju fått sova som en klubbad säl hela tiden och dessutom har han bara ett barn. Jag är långtidstrött efter fyra. Men när Bobo vaknar och vill gå upp en liten sväng vid trerycket så håller M inte med om att det är payback-night. Han ligger stilla och sover räv och Bobo blir mer och mer högljudd. Gråter! Skriker på banan, eller nåt. Och jag orkar bara inte så jag väntar ut M. Suckar bara uppgivet. Och när han till slut inte orkar höra Bobo längre (och inser att jag inte kommer att gå upp) så hatar vi varandra så mycket, "fy fan! Varför är det bara jag som går upp??!!" Sen halkar han på den nya mattan och slänger en apelsin i väggen (eller det kanske bara var en dröm???) och sen somnar Bobo om med en liten bananbit i mungipan. Och på morgonen flätar vi in fötterna i varandra och har glömt hur jobbigt det var. Då är vi så kära och vår son är perfekt! Men på natten. Då hatar jag honom så mycket! [caption width="640" align="alignnone"] En hatad man (men bara på natten)[/caption]
