Jag tänkte på en grej nu när jag var gravid. Alla vet allt om vad man ska äta och dricka. Hur man ska motionera, klä sig och vilka vitaminer som ger barnen Nobel-priset via navelsträngen. Till och med människor som knappt vet hur man gör barn har en åsikt. Och det är lite gulligt. Vad är det man säger: "It takes a village to raise a child". En sak som jag folk däremot inte har koll på är det här med medicin. Vet inte hur många gånger jag har stått där och kliat mig i huvudet "kan man verkligen ta den där tabletten när man är på smällen?" Och har man frågat någon i ens närhet, på kontoret eller så, har den personen varit jätte-bombis-säker. Till en början. Sen ganska snart: JÄTTEOSÄKER med en liten efterhängsen kommentar. –Det har jag faktiskt ingen jädra aning om, egentligen. Sen, tänk alla gånger man suttit där med hostmedicinen och en snorig liten häng-älskling med ihopsnörpt mun som vore det gamla tant Agda utan löständer på besök, "Det är äckligt mamma", "Jag tänker inte, aldrig i livet". Eller milda Matilda, minns med ens när barnen var ännu mindre. Distrahera. Använda clowntricket. Jonglera. Peka på hittepåfigurer (och samtidigt försöka trixa in en mun medicin.) Nu har jag en ny bebis och ska börja om med alla frågor och tvekande svar. Frågor som är så viktiga för det handlar om det viktigaste man har: gullefjunsbarnen. Den här gången tar jag hjälp! FASS! Here I come!
