Det har varit så apans mycket senaste tiden. Både jobbmässigt och privat. Vi hade packat alla lådor, rivit väggar och skulle precis flytta när killen med lägenheten hoppade av. Så tungt att ställa om mentalt när man redan "flyttat" in, valt tapeter, sett lyckliga dagar komma och gå. Vet att det är lyxproblem men kah blev så jävla arg och ledsen! Sen ni vet: livet. Vaknätter, vabbdagar, gamla pappor, lite skoltrött unge i pretonårsmood. Jag har känt mig låg. Varit småsjuk sen före jul. Så igår får jag ett sms av min älskling! "I morgon åker vi till Paris!" Jag blev sååå glad. Lite sol. Lite ny miljö. Vaknar i natt. Svettas som en badsvamp, sprängande huvudvärk, weirda drömmar, kan inte sova, snorig som en gammal snigel. Det bidde ingen romantisk resa. Det bidde sängläge. Så ligger jag och tycker synd om mig själv och slöläser på fejan så kommer en statusuppdatering upp från en gammal vän som varit på begravning. Plötsligt skäms jag. Mina barn är friska och vackra och levande. Min man älskar mig. Jag kan krama människor jag älskar varje dag. Mitt liv är mitt eget och jag kan göra vad jag vill med det. Ta hand om varandra och läs Dominiks text.
