Ni vet det där uttrycket "it takes a village to raise a child". Älskar det!!!! Det finns så många som kämpar på med sina ungar, jobb, lämningar, uppfostran (hur svårt), vab...Behöver ju inte räkna upp. Önskar jag hade levt på 1800-talet. Farfar och mormor och geten och grisen och pigan...Alla knöade ihop sig i lite sängar huller om buller. Varmt och tryggt och aldrig tyst! Jag vet. Man skulle säkert dö irrodöden och illaluktandedöden efter 24 timmar men ändå...Det är så fint med gemensamt. Gemenskap. Ggggggg...Tänk er att aldrig ha någon oro eller tjafs om ungarna blir sjuka. Man kunde ta en romantisk weekend i Krakow utan att betala barnvakt eller tigga sig till en dag här och en dag där. Jag och Anitha tjatar ju om det där i podden, hur vi har effektiviserat, rationaliserat bort familjen. Hjälpen. Eller så "vill" eller har farföräldrarna fullt upp att leva livet som backpackers. Min mamma lever inte. Pappa bor nån annanstans och orkar inte riktigt. Jag är van att rodda själv. Att få hjälp av kompisar eller betala tjejer som hjälper till (Love you girls! and friends!) Det är bara så det har varit. No biggie. Men ibland när kompisar pratat om hur jobbigt det är när "mormor och farmor tjafsar om vilken vecka dom ska ha under sommaren", då har jag varit rackarns nära en mammut-fallingdown! Velat släppa alla normer och skrika, "men fatta hur jävla bra ni har det!!!" Men det gör man ju inte. Man kniper tappert och ber på sina bara knän om hjälp. Så förändras allt. Man får ny man, ny bebis och nya svärisar. Som har hållt ihop. Som älskar att hjälpa till. Som är varma, stabila och VILL vara med ens älskling. Som älskar honom och ger honom minnen. Som hämtar lämnar köper presenter och förändrar allt. Gud om jag hade ett trollspö! Skulle svinga det över alla ensamstående päron. Över alla som aldrig får en jävla timme gratis!!! Vi måste hjälpa varandra! Det är vår mänskliga skyldighet. Inatt sov jag hemma hos Lotta och Magnus. Det hade kört ihop sig. Älskar deras barn!!! Vi hjälper varandra. Det är så det måste va! Puss
