Nu är jag förbenat trött på att vara förkylda. Täppt i näsan som en noshörning, ett lager av gamla snorpapper i sängen, men tristast av allt: jag känner ingen smak på maten. Eller på godiset. Två veckor har gått och varje kväll ser jag ut som en Skalle-Per med röda ögon och nässprayen i högsta hugg. Ringande ljud i öronen. Det finns några få fördelar med livet utan smak eller luktsinne. Man liksom utestänger vissa icke angenäma dofter. Som nu: jag känner inte att Bobo har lagt århundradets bajskorv. Mathias får alltså byta. Eller som igår när vi maratonsåg Marco Polo på Netflix och åt grillchips med lökdipp. Där låg vi och jag tyckte att vi kyndenhångla lite, "Ursäkta, men du luktar som en hel lök". "Jag älskar dig även fast du luktar grillchips, men kyssas..." Eftersom jag inte känner doft så förstod jag ingenting. Hur känslig kan man bli liksom. Ja, det var bara det. Några tankar ur mitt förkylda liv.
