Är hemma igen från underbara Aruba! Har haft en toppensemester. Känner mig stark, så kär och gravid! Och ljuset har kommit till stan! Våren småflämtar under grå ansiktsmask. Herregud vad det sparkas där inne. Jag känner mig som en färja som en smurf försöker kapsejsa. Passar på att läsa era kommentarer och inser att ni inte var helt nöjda med inlägget där jag anklagar Chris för att vara självisk när han vill fira Leonores födsel med en drink med grabbarna. Mathias läste inlägget och frågade om jag fått solsting. Att jag hade rätt i sak angående det eviga firandet där alkohol är det givna guldkantade inslaget, men att "överklass" och bjäfs inte var särskilt relevant i inlägget. Jag instämmer helt och blandade ihop äpplen och päron. Chris får dricka femtio drinkar om han vill. Det har jag inte med att göra. Inte heller vill jag låta spydig angående deras privilegierade liv. Är bara så innerligt trött på den romantiserade alkoholkulturen som finns i vårt land. Det ska sponkas på jobbet. På dagis. På alla högtider. Ingenting kan vara riktigt kul om flaskan inte får vara med i gänget. Jag jobbar nästan varje dag med anhöriga till människor; barn, ungdomar och vuxna som lever nära inpå människor som har problem med missbruk. Det är inte ett dugg romantiskt. Men som sagt: det har ingenting med Chris och Maddes babylycka att göra. Förlåt.
