Ni har säkert, liksom jag, följt med i debatten om den efterlyste nio-årige pojken som fick sitt huvud dunkar i cementgolvet. DN:s ledarskribent fick mig att vilka flytta till tjotaheiti. Hon skrev, "Använder vakten för mycket våld för att möta pojkens motstånd? Jag vet inte. Det är i alla fall inget jag är beredd att ta gift på." Hanne Kjöller är utbildad sjuksköterska och borde veta att ett litet huvud klarar varken dunk i stengolv eller tyngden av en stor man på sin kropp. Men varför är det ens en fråga? En ordningsvakt eller annan vuxen heller för den delen får och ska inte inte utöva våld mot någon som inte är mer än tre äpplen hög och därmed är det punkt. "Skulle hans huvud dunkats i golvet om hans hår varit blont"? Frågar sig en annan. Kanske inte. Det är tyvärr skillnad på barn och barn. Jag är så trött och ledsen på barns utsatthet och samhällets bristande omsorg. Köerna till Bup är tusen mil. Barn begår självmord, skär sig själva, blir slagna med tillhyggen, brända med fimpar och ingen frågar hur dom mår. Skolan vet inte ens hur man gör. Vet vi ens hur dom mår? Rädda Barnen har gjort en liten lathund på hur man kan se på ett barn om det mår dåligt. Och hur man kan hjälpa. Här är den. Och nej, jag vet inte hur det gick till och vad som hände innan ordningsvakten begick övergrepp på en liten livrädd kille. Jag vet bara att stor ska skydda liten. Jag vet bara hur jag själv skulle vilja att mitt barn blev behandlat. Våldsamt eller inte.
