Ut inget att skylla på. Inte på vädret. Inte på barnen. Inte på ekonomin. Inte på ungarna (jo kanske en eller två). Inte på karlasloken (jo kanske lite hehe). Är bara så JÄVLA arg hela tiden. Drömmer till och med arga drömmar, haha! Vecka 35 och hormonerna kom som ett rusande tjurlopp. Blev ju inte bättre av att M råkade 1. Slå in dörren i garderoben medan jag stod där "oj jag såg dig inte"! (När för jag är ju så liten) 2. Råkade drämma in köksluckan i kinden på mig lite senare. Det skulle han inte ha gjort. Nämligen. För då kom Fröken Gravidzilla fram!!!! Jag blev så arg att jag kunde ha lyft 17 gorillor på lillfingret. Gormade och fäktade som en typ gorilla. M såg ut som en tecknad seriefigur, "Jag blev rädd för dig!" och sen "Kan du inte trycka ut den där nu så du blir dig själv igen?" Åh kan man inte bara bli nedsövd och matad intravenöst fram till det är dags? Var tvungen att googla och hittade massa män på olika forum som har det "väldigt jobbigt" och inte "känner igen" sina kvinnor under graviditeten. Nä, vem känner igen sig själv? Stor som en valross, ankgång, risigt hår, sömnbristringar under ögonen och så vidare. Googlade fass där dom förklarade det så fint så fint: Där står det också att man "ska prata med sin partner". Om vad? Det enda man vill är ju att hen ska knipa och baka en sjuvåningstårta med extra kolasås och marshmallowsfyllning.
