Harper Beckham är fyra år. Hon har en napp. Hon trivs med sin napp. Det gör henne trygg. Där borde det sluta. Men inte då. Experter ska varna för sneda tänder och talproblem och inte fasen vet jag. Skuldbelägga. Tycka till. Lägg ägg i kungens skägg. Säger jag. Om dom hade slagit Harper. Låtit henne sova ensam i en kall grotta. Inte gett henne mat. Knarkat framför henne som vissa kändisföräldrarna så sätt igång och tyck till, men en NAPP????? Jag har försökt få alla mina ungar att ta napp. Men inte. Istället har jag agerat levande napp 24/7 och önskat önskat att jag haft möjligheten att stoppa in en trygghetskompis. Om det nu är så saboterande med nappekompis borde ju typ alla barn se ut som Beirut i munnen och haft problem med talet. Så är det ju inte eller hur? Jag själv älskade mina nappar högt och innerligt. Det finns en bild på mig dagen innan jag ska börja sex-års. Smygtuttandes på verandan i Falun. Ville inte sluta. Älskade älskade napparna. Jag kan prata fint som Silvia. Jag har fina jämna tänder! Heja Harper! Så tycker jag!
