Jag sprang på Malik några gånger på mitt förra jobb. Han var där och hade projekt på gång. Vi blev presenterade för varandra av Kak och jag blev starstrucked så klart av dom där Peter Pan-ögonen, av det lite snabba, både öppna och samtidigt blyga leendet. Men det jag minns mest är den mjuka handen. Len som på ett barn. Nu finns han inte mer. Han flög iväg, kanske till Neverland. Mina vänner på SVT berättar om den tysta minuten, om sorgen som alla känner. Hans bror bekräftar att det var självmord, att han varit deprimerad. "Jag hade bara en bror, jag har bara en bror" säger han till journalisten. Han vet inte hur han ska hantera sorgen, "Jag tror att jag får ledigt från jobbet". Deprimerad. Som så många andra som har livet framför sig. Alla kan drabbas av den där ångesten, nyanser av nattsvart. Det är inte bara att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Vi måste våga prata om det. Vi måste våga knacka på grannens dörr. Självmord. Att välja att inte leva. Tanken är så svindlande, men jag har sett det på nära håll. Vänner som nästan inte stått ut. Förmodligen förstår man ingenting om känslan inte förgiftat en själv. Men ändå. Så onödigt. Jag tänker på Maliks familj. Jag tänker på alla som blir små och svarta utan att ljusa händer kan lyfta upp. Jag tänker att det är en orättvis värld. Godnatt.
