Dagen började så bra! Ingen kaosmorgon, typ lite harmoni även fast alla skulle iväg på olika tider . Åt en lång, skön frulle på Urban Deli med Sanna och sen poddade vi tillsammans med Kristoffer Triumf (han som gör Värvet). Vi var ju i Sydafrika tillsammans för SOS Barnbyar för ett tag sen och besökte en skola i Rustenburg utanför Johannesburg. En ganska deppig gruvstad. Men där besökte vi en underbar skola som vi ska hjälpa med pengar. Därför gör vi en relationspodd tillsammans, Hello Africa. I dag var Micke Persbrandt gäst. Så spännande och lite märkligt eftersom han och Sanna är ett par och jag jag varit med på alla deras turer. Men det blev ett spännande samtal om otrohet, illusionen om kärlek och rädslan att förlora någon. Micke berättade att han under många år prioriterade karriären framför kärleken. Och att han var ärlig med det i sina relationer. Tycker att det är så spännande med våra föreställningar om kärlek. Om hur tv och film påverkar vår bild om kärlek och typ gör den orealistisk. Allt handlar ju nästan om den passionerade, fantastiska symbiosen som alla vill att kärlek ska vara. Typ träffa din soulmate och bli så jävla lycklig!! Vi avgudar kärleken mer än någonsin tidigare och ändå så är det så många relationer som inte funkar. Tror det beror på att man tror på att den andre, man typ kräver att den andre, ska göra en lycklig. Uppfylla alla mänskliga och primitiva behov. Man ska knulla bra, prata bra, vara bra föräldrar ihop, ha samma intressen, samma inredningsmak, vilja göra samma grejer på helgerna, vilja kolla på samma tv-program. Uppfyller inte den man älskar symbioskvoten blir vi missnöjda. Börjar gnälla,'jämföra med andra. Bara det att det funkar ju inte så. En person kan inte fylla alla ens behov (bara i ungefär tre månader när den andre är helt perfekt och felfri). Jag är inget undantag. Hamnar fortfarande i den där drömfällan ibland. Men jag och Sanna brukar prata om det där. Hur det bästa är om man ser på den man älskar och på livet lite som i tårtbitar. Man får tillfredställa och glufsa i sig olika människor för olika ändamål. Tänker ibland på hur det skulle vara om man ständigt gick omkring och var så där irrationellt tokkär som man är i början. Man blir ju liksom en övermänniska. Behöver inte sova. Inte äta. Inte träffa andra människor. Att vara nykär är ju som en drog. Man kan inte få nog. Måste ha mer knark. Utan knarket blir man ingen. Kan sakna det där tillståndet när den andra tittar på en som att man vore ett underverk. Ni vet: Jesusblicken, haha! Nu är blicken lite mer som tårtmodellen. Ibland smakar tårtbiten irritation, ibland åtrå, ibland besvikelse och sur grädde, ibland söt marsipan. Förut var jag mer prins-på-vit-springare-ska-hämta-mig-i-solnedgången. Nu är jag mer vi-rider-tillsammans-i-solen-på-varsin-häst. Det är inte tråkigare. Det frigör tid till så mycket annat - som att leva i nuet. God natt från ett hotell i Malmö
